Om täckodling

Helt avgörande när man odlar på distans. Men det borde vara helt avgörande när vi pratar om hållbarhet också. Fördelarna med täckodling är så många och så viktiga. Dags för en sammanfattning!

Många tycker att täckodling är fult om man jämför med en ren mörkbrun jord, eller ännu hellre med en ren täckbark. Jag förstår hur man tänker. Men om man nu inte kan se fördelarna utan måste se det rent visuellt så kan man alltid trösta sig med att täckmaterialet ganska snart får en enhetlig färgton. Hur som helst: vi har inte råd med att tycka att det är fult! En extremt kort presentation av argument kan listas i uppmaningar, såhär:

  • Mata jorden så att den kan mata grönsakerna
  • Minska vattningen
  • Minska ogräsrensningen
  • Slipp ordna med annan gödning
  • Häng på kretsloppet
  • Gynna mikrolivet

Den som blivit övertygad kan sluta läsa nu. Men varför sluta nu när vi har det så trevligt?

Jag började odla på riktigt 2018, självaste torkans år. Jag köpte min odlingslott i maj och hade egentligen inte så mycket på gång i de få pallkragarna just det året. Men det som jag satte ner började jag direkt använda täckodling på – en metod jag nyss hört talas om. Det gick ut på att täcka den bara jorden, helt enkelt, och förklarades med hjälp av ett självklart påstående: i naturen finns ingen bar jord. Även om jag bara hade en odlingslott så fattade jag grejen med att inte gå fram och tillbaka till komposten med rensade växtdelar. Det blir ju bra jord direkt! Dessutom ska maskar, andra nedbrytare och mikroliv, inte heller vändas upp från sin plats och hamna uppe på ytan. Den gamla metoden höstgrävning är alltså egentligen en riktigt dålig idé.

Snabbt märkte jag hur täckmaterialet torkade ihop och jorden blev synlig igen. Det var nog inte bara p.g.a. det årets torka, utan även för att jag inte riktigt förstått hur tjockt lager jag skulle lägga på. Minst en decimeter rekommenderas, och jag förstår varför. Om jag dessutom kunde lägga det färskaste närmast jorden och det lite torrare upptill så fick maskarna snabbt upp intresset. Detta plus Bokashi förvandlade min tunga lerjord till riktigt fin jord tills att det hade blivit vår igen. Mer om Bokashi i tidigare inlägg här. Det var bara hälften av mina odlingsytor som jag kunde förse med täckmaterial, det räckte helt enkelt inte till alla. Men skillnaden var ju enorm! Trots att vi på mitt lottområde har vatten från Dunkehallaån behövde vi begränsa oss. Dels för att helt enkelt bete oss rimligt, men dels för att det blev tydligt med det låga trycket i kranarna. Alltså var det bara att prioritera.

Mina täckodlingar i juni. Från bädden närmast i bild håller jag på att flytta jord till en ny växtplats. Hälften av bädden har täckts och det ska såklart resten göras också när jag är klar.

Googlar man täckodling får man upp en rad blogginlägg samt videoklipp av Sara Bäckmo, och det var just hon som lärde mig om detta. Hon påpekade vikten av att hålla jorden ordentligt täckt, under hela året, och att i princip allt växtmaterial kunde användas. Jag blev imponerad när jag såg de stora odlingsytorna hon hade och hur hon lyckades så bra med täckodlingen där, alltifrån hur hon har anlagt nya bäddar utan att gräva till hur frodigt det ser ut. Eftersom jag inte kan välja en av hennes artiklar om täckodling så länkar jag till hela samlingen här!

Börje Remstam är en av de som inspirerade Sara Bäckmo till täckodling. Han slutade gräva i sin trädgård samma år som jag föddes. Han i sin tur har inspirerats av odlaren Ruth Stout, vilket visar att det är en bra grej att vi delar med oss av våra kunskaper och erfarenheter. Läs mer om Börjes odling här. Men det finns fler odlare som hyllar täckodling. Här kommer exempel på sådana:

Vi hade aldrig kunnat ha en distansodling utan att täckodla. Visst, under sommarhalvåret är vi på Askelid ofta, men även en arbetsvecka utan vattning kan vara förödande för plantor. Två metoder har varit avgörande: dels att se till att jorden innehåller halvt nedbrutet material som bevarar fukten, och dels att hålla jorden ordentligt täckt. Täckodlingen, tillsammans med Bokashi, gjorde att vi kunde välja att köpa anläggningsjord till våra bäddar, i stället för det mycket dyrare alternativet matjord. Vi jordförbättrar ju själva.

Gräsklipp är oftast det bästa täckmaterialet. Det innehåller massor av kväve och tas omhand av maskar ganska snabbt. Dessutom är det ofta enkelt att få tag på. (Nåja, kanske inte i den mängd man önskar, men ändå.) Men så fort något är skördat i odlingarna kan det överblivna (blast, blad, stjälkar etc.) återgå till att bli jord genom att läggas som täcke. (Det är i det här läget många tycker att det är fult, men det argumentet håller inte längre, eller hur?) I mina odlingar används massor av löv. Det som räfsas ihop, även om en del får ligga kvar på marken, läggs i säckar eller direkt på odlingsplatser. Det har varit ett toppenmaterial att odla potatis i, tillsammans med gammalt gräs och annat rens. Mer om potatis i täckodling i tidigare inlägg här.

Tomatplantorna ska planteras i den nya täckodlingen i pallkragar. Under gräsklippet ligger kompostjord, Bokashi, mer jord och hästskit. Toppenblandning!

Att plantera i täckodlad bädd är enkelt: man bara gör en grop i materialet, lägger i en odlarnäve jord, och sätter ner plantan. Viktigt är att plantan har jordkontakt och att det blir så få luftfickor som möjligt. Snart kommer plantan etablera sig och trivas fint. Det är alltid smartast att täcka bädden först – och så och plantera sen. Att så i en täckodlad bädd kan vara lite knepigare, men blir enklast om man gör en liten ränna i täckmaterialet som man fyller med jord, och sår sina fröer i. Allteftersom de nya plantorna växer upp kan man lägga mer täckmaterial nära dem.


“En viktig sak, speciellt om jorden är så där lerig som hemma hos mej, är att den inte får torka ut. Då blir den svår för människor och maskar att jobba med. Dessutom läcker den ut kväve och det vill man ju inte att den ska försvinna ut i luft och vatten utan man vill förvandla kvävet till mat. Ett väldigt arbets- och vattenbesparande knep är att täckodla, alltså att man HELA tiden täcker jorden med organiskt material, att man aldrig låter den ligga bar.
Man kan i princip ta va man kommer över, gräsklipp är fantastiskt, själv brukar jag snika till mig gammalt ensilage av nån foderodlande hästägare. Då får man massiva bitar halm som långsamt får brytas ner av mikroorganismer ovanpå jorden, sen drar maskarna ner det i sina gångar. Det blir kan man säga en kompost av hela trädgårdslandet.” 

Stefan Sundström, ur hans bok Stefans lilla gröna

Jag kan inte komma på några vettiga argument för att inte täckodla, såvida det inte rör sig om att det saknas material eller kroppsliga funktioner. Det är inte rakt av en latmansmetod, även om det kräver mindre grävande, men det är en smart metod. Kör!

Inläggets översta bild visar mina täckodlingar i augusti. Nedbrytningen av materialet gick fort och vi fyllde på ett par gånger i veckan för att det skulle göra nytta. Men materialet höll kvar fukten i jorden och vi behövde inte oroa oss över att inte vattna vår distansodling tillräckligt ofta.

Allas skörd?

Den här helgen tänkte vi att en hel del grödor skulle ha slokat, packat ihop, eller blivit naggade i kanten. Det var delvis rätt. Två veckors frånvaro gör stor skillnad.

Vi hade räknat med att få ha det mesta av mangolden för oss själva. Det var tydligen naivt – rådjuren har kapat den någon centimeter från roten. De har också toppat morot, potatis och rödbetor. Innan vi åkte hem la jag fiberduk över bäddarna med mangold och morötter. Plantorna kan faktiskt komma igen om de bara blir lämnade ifred.

Mangolden, bara en stubbe av den står kvar. Nästan alla plantorna ser likadana ut. Förhoppningsvis kan fiberduken hjälpa till att skydda och den kan fortsätta växa.

Jo, de syntes faktiskt lite överallt, spåren av små klövar i bäddarna. Men mest förvånande var nog att de inte nöjt sig med att äta blasten från rödbetorna – de har dragit upp ett gäng betor också. Fina, dock, och jag skulle ändå ta upp några, men…

Kapad blast på rödbetorna, men även ett gäng uppdragna. Tydligen har inte roten varit lika god. Betorna låg på bädden, uppdragna och välta. Innan bilden togs hade jag redan lagt dem bredvid varann.

Den här helgen var det dags att provsmaka potatisen. Först och främst se hur knölsättningen hade blivit, förresten. Vi chansade med att ge varje potatis (förodlad) en näve jord att växa i, men hade täckt marken med kartong. Täckmaterialet har varit 20-40 cm tjockt, bestått av blandat okomposterat material och fyllts på när det sjunkit ihop. Var det tillräckligt för potatisen att röra sig i? Kanske. Förmodligen blir avkastningen högre nästa år, då den ska odlas på redan bruten mark, men knölsättningen var klart godkänd. Carolus gav bäst avkastning, både störst och flest antal knölar. De andra sorterna, Princess och Twister, var klenare, men det var också de två som var väldigt sega i starten.

Knölar från en planta av potatisen Carolus. En sort vi absolut kommer att odla igen.

När vi vaknade på lördagen var det 15 grader på nedervåningen. Alltså, dags för höstens första eldning. 17 grader fick vara ok att äta frukost i och efter det började solen värma upp luften utomhus. Nu gäller det att se till att det finns ved under de kalla månaderna som kommer.

Nu är alla tomatplantor nerklippta och avbladade. Det är en lite ledsam syn, men går man nära så ser man att det är många frukter på gång. Här syns Ponderosa, Black Krim och längst bort en okänd sort av piennolotomat.

Så mycket bönor! Två hinkar kunde vi fylla med stora favoriter. Och några får växa en vecka till. Det är nu man behöver en frys till, eller? Inläggets översta bild visar skörd av bönorna Matilda och GoldMarie.

Plusgrader och vitlök

Den sista vitlöken är satt! Efter en del plusgrader och sol under några dagar hade jorden börjat tina upp.

Vi hoppades på att åtminstone högen med brunnen hästgödsel skulle vara så upptinad att det skulle gå att lägga ett lager av den på vitlöksbädden, och så blev det. Det räckte med drygt en decimeter för att klyftorna skulle gå att trycka ner. Jag lassade upp på bädden och jorden fick vila lite i solen medan jag plockade isär de stora vitlökarna.

Brunnen hästgödsel på bädden och klyftorna utplacerade

Jag köpte sorten Thermidrome från Törnviks frö. När jag upptäckte att mitt första utsäde inte räckte var det helt enkelt bara den sorten kvar. Jag visste inte mycket om den men slog till på ett gäng. Vitlökarna var stora och otroligt fina med 12-14 stora klyftor i varje lök. Ett par av dem hade börjat gro men det är ingen fara. Enligt Törnviks frö kan den få halslök men är ändå en flätbar sort. Under senare halvan av juli är den skördeklar men går såklart att ta upp och provsmaka innan dess. Nu väntar vi med spänning för att se hur den trivs hos oss och att kunna jämföra den med våra andra sorter.

Stora klyftor av sorten Thermidrome

I övrigt låg det mesta i trädgården och på åkern fruset och vilande. Gräsmattan, löven och stråna var alldeles krispiga att gå på. Träden, stenarna och vissa växter glittrade med sin frost i solen. Så fort hösten är förbi och solen tittar fram börjar jag längta efter våren på allvar. Jag ser alltid fram emot att kunna vara ute en solig dag trots kylan och även om jag knappt kan göra något särskilt ändå bara gå runt och titta. Det finns alltid växter som rör på sig lite mellan köldknäpparna och jag är deras trogna följeslagare.

Nu ser vi fram emot att göra en del vintersådder. Vitlöksbädden och lökbädden är täckta med löv, men flera av de andra bäddarna kommer att kunna vintersås en del. Förra året startade jag med vintersallat, dill, spenat, pak choi och sommarmorot. Det lyckades bra och därför prioriteras de i år också.

Vitlöksbädden täckt med löv. Solen står lågt redan kl 15