Gamla Askelid har inte varit soldattorp, verkar det som. Hur gör jag nu med vår identitet? Nåja, när allt kommer omkring är det lättare för mig att relatera till en backstugusittare än en soldat. Vila i frid, Ask, du är inte glömd ändå.
Självklart fastnade jag i Riksarkivet, det vet vi sedan tidigare. Och jag nöjde mig såklart inte med det digitaliserade materialet. Jag gick direkt vidare i scannade kyrkoböcker av olika slag; husförhörslängder, församlingsböcker etc. När jag letat upp soldat Asks (Sven Svenssons) mamma kunde jag också se vad som blev av honom efter att hon, och hans lillebror och mormor, dött. Men inte hamnade han som soldat på Askelid, inte! Det har förmodligen aldrig varit ett soldattorp. I de flesta böcker är det omnämnt som backstuga, men på ett par ställen syns det registrerat som soldattorp, och det verkar vara det sistnämnda som inte riktigt stämmer. Möjligtvis kan en soldat ha bott där tidigare, eller senare som utskriven. Men Askelid fick inte sitt namn av Ask, det kan vi nog vara säkra på.
En backstuga var ett litet, litet hus som byggdes (ibland av de boende själva) i utkanten av någons mark. I Askelids fall på gården Lilla Äskås ägor. Till den lilla stugan kunde höra en liten trädgård där de boende kunde odla sin kål och sina betor, om man hade tur. Kanske ha ett par hönor spatserande, om man hade tur. Ibland kunde det finnas möjlighet för backstugusittaren att nyttja ett litet hörn av gårdens stora potatisåker. Den som var backstugusittare räknades som jordlös och hade därmed ett mycket skralt liv. Bäst kunde man försörja sig om man kunde tillverka saker att sälja, och sedan köpa vad man behövde. Många höll därför på med egna arbeten som stickning, täljning, risbindning och bärplockning. Detta gick att sälja till bättre bemedlade personer på byns/stadens marknader eller via ryktesvägen på hemmaplan. I Sjösåsboken berättas om en man från trakten som promenerade en dryg mil till marknaden tillsammans med sina två äldsta söner, alla tungt lastade med bär att sälja. Lycka var om man mötte köpare på vägen, då blev ju lasten lite lättare på resten av vägen till marknaden.
Men det nya Askelid, då? Det verkar som att Hultmans var de första som flyttade in där, och att platsen kallades Askelid även om det stod två bostäder där. Det var då ett torp, vilket innebar att det låg ängar och åkrar runtom, som de boende hade möjlighet att bruka. Som ett arrende som då betalades till bonden eller markägaren, i detta fall Harshult Norregård. Platsen Askelid har nämligen legat på gränsen mellan de två gårdarnas ägor. Därför tillhörde den gamla backstugan Eskås och det nyare torpet Harshult. Hultmans hade mycket bättre förutsättningar att klara sina dagar. Då far i hushållet var skomakare var försörjningen oftast säkrare. Att vara hantverkare, med titel (helst mästartitel), gjorde att man nästan alltid hade jobb att göra och få betalt för. Att det nya Askelid då istället kallades torp gav dem helt andra möjligheter, och ett par generationer senare kunde Hultmans friköpa sin mark.
Det mesta av det som jag vet om torp och backstugor har jag lärt mig av Kalle Bäck, författare och professor i historia, med inriktning på landsbygd.
Askelids odlingar 