Etikett: Askelids historia

Soldat, smed och skomakare – eller Riksarkivet, del 3

Jag har ända sedan köpet velat veta mer om vilka som bott på Askelid. Så många varv jag har tagit i Riksarkivet, allt eftersom jag lärt mig mer om hur och vad jag kan hitta information! Och såklart stämmer inte allt överens med vartannat.

Att släktforska liknar akademiska studier – det gäller att dubbelkolla källor. Och självklart att räkna med att människor har fel, minns fel och antecknar fel. Mina tidigare inlägg här behöver revideras, men det finns någon form av värde i att låta dem vara oredigerade för att se processen i sökandet. Uppgifter jag har samlat består av lokala berättelser, personers kunskaper, brev, böcker och så min kära vän Riksarkivet.

I korta drag, i form av en lista, har jag funnit att

  • det inte bara är vårt torp som heter Askelid, det är hela platsen där utmarkerna från de båda gårdarna möttes
  • den backstuga/torp som hette Askelid och som brann ner 1824 stod på andra sidan vägen och tillhörde gården Lilla Eskås
  • backstugan som stod på vår tomt tillhörde gården Lilla Eskås och hette Östrakärr
  • vårt torp byggdes troligen 1831 och har alltid tillhört Harshult Norregård
  • vårt torp var till en början en backstuga och beboddes av en pensionerad soldat
  • smeden som flyttade in efter soldaten byggde en smedja i närheten
  • marken som tillhör vårt torp i dagsläget är friköpt från både Eskås och Harshult.

Lantmäteriet har en gigantisk samling av kartor, och även tillhörande dokument. Jag har kunnat se var vägen gick tidigare, hur böndernas laga skifte såg ut och vilka byggnader som fanns. 1843 gick vägen bakom vårt hus istället för rakt igenom gården, som nu, men jag vet inte varför den drogs om. Jag har också kunnat se att gården vuxit och expanderat i flera steg och hittat både kartor och köpekontrakt.

Här är kartan för den lilla bit mark som köps från Eskås.

Det här året är det 99 år sedan som Gunnar Hultman och hans hustru Sigrid köpte tre små områden för att utöka sin gård. På den lilla yta som de köpte Eskås lillegård stod en backstuga. Vid köpet fick de skriftligen lova att änkan Lovisa Löf skulle få bo kvar så länge hon levde.

Amerikabreven

Alla kände någon som emigrerade. Så var det för Hultmans också – både Gunnar och Sigrid hade flera systrar som bodde i Amerika. Vi har en brevsamling och har lyckats komma fram till vilka som skrivit till vem.

Det här inlägget började skrivas i mars i år, och har väntat på att bli färdigskrivet. Tidigare har jag skrivit om Gunnar Hultmans tre systrar som verkade ha försvunnit spårlöst, innan jag hittade dem på amerikanska sidor.

Sigrid gifte sig med Gunnar Hultman 1920 och flyttade samma år in på torpet Askelid. Hon var född 1883 i Södra Solberga, Jönköpings län. I Riksarkivet har jag följt familjen och alla systrarnas flyttar till olika ställen, och ganska ofta, men ganska säker var jag på att tre av Sigrids systrar emigrerat. När jag hittade församlingsboken för åren 1909-1931 fanns där – Anna emigrerade 1912, Beda 1913 och Petronella 1916.

I våras hamnade en hel hög, närmare bestämt ett par kassar, med brev och kort från staterna i våra händer. Ganska snart gick det att se att de alla var adresserade till Sigrid och inleddes ofta med Kära syster Sigrid. Alltså var det dags att titta i Riksarkivet igen. Namnen kändes igen. Det verkar som att alla av de tre emigrerade systrarna skrivit till Sigrid. Det går att känna igen deras handstilar och sätt att formulera sig på och ibland berättar någon någonting om någon av de andra.

Mellan raderna, och ibland tydligt, märker man hur de längtar efter att få ses igen. Undrar om det blev så…

Det var en gång en backstuga, faktiskt – eller Riksarkivet, del 2

Gamla Askelid har inte varit soldattorp, verkar det som. Hur gör jag nu med vår identitet? Nåja, när allt kommer omkring är det lättare för mig att relatera till en backstugusittare än en soldat. Vila i frid, Ask, du är inte glömd ändå.

Självklart fastnade jag i Riksarkivet, det vet vi sedan tidigare. Och jag nöjde mig såklart inte med det digitaliserade materialet. Jag gick direkt vidare i scannade kyrkoböcker av olika slag; husförhörslängder, församlingsböcker etc. När jag letat upp soldat Asks (Sven Svenssons) mamma kunde jag också se vad som blev av honom efter att hon, och hans lillebror och mormor, dött. Men inte hamnade han som soldat på Askelid, inte! Det har förmodligen aldrig varit ett soldattorp. I de flesta böcker är det omnämnt som backstuga, men på ett par ställen syns det registrerat som soldattorp, och det verkar vara det sistnämnda som inte riktigt stämmer. Möjligtvis kan en soldat ha bott där tidigare, eller senare som utskriven. Men Askelid fick inte sitt namn av Ask, det kan vi nog vara säkra på.

En sida ur Husförhörslängden åren 1796-1800 från Sjösås kyrkoarkiv. Uppslaget berättar om några av de boende på Äskås Lillegård och längst ner syns Backstufvan Askelid och dess boende.

En backstuga var ett litet, litet hus som byggdes (ibland av de boende själva) i utkanten av någons mark. I Askelids fall på gården Lilla Äskås ägor. Till den lilla stugan kunde höra en liten trädgård där de boende kunde odla sin kål och sina betor, om man hade tur. Kanske ha ett par hönor spatserande, om man hade tur. Ibland kunde det finnas möjlighet för backstugusittaren att nyttja ett litet hörn av gårdens stora potatisåker. Den som var backstugusittare räknades som jordlös och hade därmed ett mycket skralt liv. Bäst kunde man försörja sig om man kunde tillverka saker att sälja, och sedan köpa vad man behövde. Många höll därför på med egna arbeten som stickning, täljning, risbindning och bärplockning. Detta gick att sälja till bättre bemedlade personer på byns/stadens marknader eller via ryktesvägen på hemmaplan. I Sjösåsboken berättas om en man från trakten som promenerade en dryg mil till marknaden tillsammans med sina två äldsta söner, alla tungt lastade med bär att sälja. Lycka var om man mötte köpare på vägen, då blev ju lasten lite lättare på resten av vägen till marknaden.

Men det nya Askelid, då? Det verkar som att Hultmans var de första som flyttade in där, och att platsen kallades Askelid även om det stod två bostäder där. Det var då ett torp, vilket innebar att det låg ängar och åkrar runtom, som de boende hade möjlighet att bruka. Som ett arrende som då betalades till bonden eller markägaren, i detta fall Harshult Norregård. Platsen Askelid har nämligen legat på gränsen mellan de två gårdarnas ägor. Därför tillhörde den gamla backstugan Eskås och det nyare torpet Harshult. Hultmans hade mycket bättre förutsättningar att klara sina dagar. Då far i hushållet var skomakare var försörjningen oftast säkrare. Att vara hantverkare, med titel (helst mästartitel), gjorde att man nästan alltid hade jobb att göra och få betalt för. Att det nya Askelid då istället kallades torp gav dem helt andra möjligheter, och ett par generationer senare kunde Hultmans friköpa sin mark.

Det mesta av det som jag vet om torp och backstugor har jag lärt mig av Kalle Bäck, författare och professor i historia, med inriktning på landsbygd.

Jag hittade soldat Ask

Ask som i Askelid. Jag fick ju veta att namnet kom från någon som hette Ask i efternamn, och förmodligen var han en av soldaterna som bott här.

Precis bredvid nuvarande Askelid fanns tidigare ett äldre torp. I vår trappa hänger ett flygfoto från gissningsvis 1950-talet där båda torpen syns. Spår av grunden till det äldsta finns fortfarande kvar och jag vill gärna frilägga den.

Källan säger att han var son till en piga och en dräng. Längre bakåt i tiden finns inget just här. Vad jag har hört var det ganska vanligt att pojkar utan någon vidare framtid valde att skriva in sig som soldat. Det var trots allt ett uppehälle.

Men Ask var inte den första soldaten på Askelid. (Så undrar varför just hans namn även blev torpets?) Jag hittade, när jag googlade ‘Äskås soldattorp’ även Johan Månsson Dahlberg. I Soldatregistret står att han föddes år 1700 men kyrkoboken säger 1698. Han var dock inte bosatt på Askelid, utan nordväst om Lenhovda. Hur som helst kan han ha varit trossdräng när Karl XII sköts! Krigskommendering: Ryska kriget på Örlogsflottan 1720-1721. Kommenderad i Kalmar under Ryska kriget 1741-1743. Kan som Trossdräng ha varit med i Norge 1718 när Karl XII avlider. 

Så, här sitter jag, nyligen exakt 300 år senare, och igår var det Karl XII:s dödsdag. Vilken konstig känsla att jag har någon sorts koppling till det.

De försvunna döttrarna, del 2

I Riksarkivets folkräkningar försvann skomakarfamiljens fyra döttrar – först två, sedan de andra två. Vad hände? Var de döda, bortförda eller hade de gift sig och flyttat? Jag letade mer i Riksarkivet och hoppades att jag skulle hitta dem på annan ort. Inga spår efter dem. Jag kunde inte släppa dem och en ny tanke började formuleras. Men jag trodde inte riktigt på den. Ända tills…

Den ena av döttrarna hade ett ganska ovanligt namn: Hulda Elise. Mycket riktigt gav det en träff när jag googlade. Och vilken guldgruva! Hon och systrarna visade sig finnas i ett släktträd hos ett amerikansk par med svenska anor. De hade verkligen gjort ett gediget arbete med att kartlägga så mycket de kunnat få fram. Jag hittade dem, alla fyra döttrarna. En av dem hade dött som litet barn, men de andra tre hade emigrerat och sedan stannat kvar i Amerika. Med tanke på vilken tid det var så är det inte så förvånande, men visst var det häftigt att hitta dem på det sättet.

Gustav Viktor Hultman hade alltså blivit änkling och sedan gift om sig. Då den första folkräkningen som fanns hos Riksarkivet för denna socken var år 1880 hade detta inte framkommit. År 1879 gifte han om sig med Stina och därefter fick de två barn. Men hans första fru Johanna hade jag missat om jag inte hittar familjen Griffees släktträd.

Jag har försökt nå familjen Griffee via mail, Facebook och Instagram, utan resultat. Vi skulle kunna komplettera varandras uppgifter och de kunde få se bilder på anfädernas Askelid. Hoppas att vi kommer i kontakt med varandra någon gång framöver.

Inläggets bild visar en del av släkttavlan för Gustaf Victor Hultman, hans första fru Johanna och deras barn.

De försvunna döttrarna, del 1. Eller Riksarkivet, del 1

Som nörd när det gäller lokalhistoria visste jag från början att jag skulle ha ett stort och lustfyllt jobb med att söka efter tidigare ägare, huset och gårdens förändringar, berättelser etc. Det fick en ordentlig start när jag första gången googlade Askelid.

Förutom annonser kom en text upp som berättade om skomakarmästaren som med sin familj flyttat in i torpet år 1866. Men mitt nyinköpta torp var ju byggt 1909?

Ja, det blev direkt något att klura på. Men ganska snart fick jag reda på två saker. För det första hade det stått ett äldre torp precis norr om vårt. För det andra bytte Sverige taxeringssystem år 1909, vilket innebär att massor av hus/torp är registrerade med just år 1909 som byggår. Vilket är som det egentligen rör sig om när det gäller det nuvarande Askelid är svårt att veta men något jag gräver vidare i.

Men det kom snart upp flera gåtor som lockade mig. Något som redan vid första mötet med Askelid slog mig var att det inte finns några askar på platsen. En backe/kulle/krön (=lid) är tydligt, men inga askar. När jag vid överlämningen frågade en av säljarna berättade han att det hade bott någon i torpet som hette just Ask.

Så var skulle jag börja? Vid min googling gavs inte mycket att gå på. Egentligen var det, förutom annonser, just bara texten som nämner skomakarn som fanns att läsa. Och den var kort. Men i vilket fall gav den mig ett par namn. Abraham Hultman hette skomakarmästaren vars son Gustav Viktor, också skomakare, flyttade med sin familj till torpet Askelid år 1866. Efter detta fynd väntade många timmar på Riksarkivets webbsidor. Jag kunde lätt och snabbt hitta skomakarna Hultman och deras familjemedlemmar i folkräkningarna. Men snart kom nästa frågetecken. Gustav Viktor och hans fru Stina hade 4 döttrar och en son. I folkräkningen 1880 fanns döttrarna med, och 1890 hade familjen utökats med en lillebror. Samtidigt saknades tre av döttrarna och år 1900 var det bara föräldrarna och sonen kvar. Vad hände med döttrarna?