Kategori: Torp

Dags att stänga

Åh, så vemodigt det var att stänga lilla torpet för säsongen. Men visst måste det vara så, och visst borde det komma en säsong till. Nu är allt klart för att låta Askelid vila i några månader.

Vi kommer att göra några besök här under vintern och den tidiga våren. Men då i samband med annat och vattnet får vara avstängt tills vi börjar vara här mer och oftare. Lite då och då tittar jag på bilder vi har från olika tider på året. Minns främst den första vintern och den första våren. Det tar tid att lära känna ett nytt ställe och med förändringar kommer nya uttryck. Vi märkte t.ex. att efter att vi röjt ett område kom dolda växter fram i solljuset igen. Det var läckert!

Helgen gick i vänskapens tecken. Det gör den ofta här, men lördagen var en julafton! Först kom vår rörmokare och visade i vilken ordning allt ska stängas av, och efter det fick jag en mapp med dokumentation om platsen, samtidigt som en traktor med en ensilagebale rullade in på åkern. Så mycket värt, alltihop.

Mycket av tiden den här helgen gick till att räfsa löv. Perfekt nu när nästan alla träd fällt sina löv. Jag låter lite ligga kvar och vet att marken kommer att få några fler, men det jag räfsat ihop går ner i sopsäckar ihop med lite Bokashi-strö. Hoppas på fin lövmull som resultat.

Det blev en slutskörd också, av det som inte kan stå kvar. Jag har för första gången lyckats bra med morötter, både sommar- och vintermorötter, och nu var det dags att skörda de förstnämnda. Jättefina! Jag tog också upp 4 palsternackor. Fröerna var gamla och jag strödde ut dem där mangolden skulle planteras ut, på vinst och förlust. Två av dem var de största jag hållit i, så jag är såklart sugen på att odla dem nästa år igen.

Kanske ligger det snö på Askelid nästa gång vi är här och tittar till?

Inläggets översta bild togs när jag låst dörren och ska åka.

Soldat, smed och skomakare – eller Riksarkivet, del 3

Jag har ända sedan köpet velat veta mer om vilka som bott på Askelid. Så många varv jag har tagit i Riksarkivet, allt eftersom jag lärt mig mer om hur och vad jag kan hitta information! Och såklart stämmer inte allt överens med vartannat.

Att släktforska liknar akademiska studier – det gäller att dubbelkolla källor. Och självklart att räkna med att människor har fel, minns fel och antecknar fel. Mina tidigare inlägg här behöver revideras, men det finns någon form av värde i att låta dem vara oredigerade för att se processen i sökandet. Uppgifter jag har samlat består av lokala berättelser, personers kunskaper, brev, böcker och så min kära vän Riksarkivet.

I korta drag, i form av en lista, har jag funnit att

  • det inte bara är vårt torp som heter Askelid, det är hela platsen där utmarkerna från de båda gårdarna möttes
  • den backstuga/torp som hette Askelid och som brann ner 1824 stod på andra sidan vägen och tillhörde gården Lilla Eskås
  • backstugan som stod på vår tomt tillhörde gården Lilla Eskås och hette Östrakärr
  • vårt torp byggdes troligen 1831 och har alltid tillhört Harshult Norregård
  • vårt torp var till en början en backstuga och beboddes av en pensionerad soldat
  • smeden som flyttade in efter soldaten byggde en smedja i närheten
  • marken som tillhör vårt torp i dagsläget är friköpt från både Eskås och Harshult.

Lantmäteriet har en gigantisk samling av kartor, och även tillhörande dokument. Jag har kunnat se var vägen gick tidigare, hur böndernas laga skifte såg ut och vilka byggnader som fanns. 1843 gick vägen bakom vårt hus istället för rakt igenom gården, som nu, men jag vet inte varför den drogs om. Jag har också kunnat se att gården vuxit och expanderat i flera steg och hittat både kartor och köpekontrakt.

Här är kartan för den lilla bit mark som köps från Eskås.

Det här året är det 99 år sedan som Gunnar Hultman och hans hustru Sigrid köpte tre små områden för att utöka sin gård. På den lilla yta som de köpte Eskås lillegård stod en backstuga. Vid köpet fick de skriftligen lova att änkan Lovisa Löf skulle få bo kvar så länge hon levde.

Omplantering och omstart

Inför vintern behövde alla sticklingar ses över, krukas om och märkas upp. Vildtomaterna har skördats och all kål har kunnat provsmakas igen. På tallriken finns ännu också potatis, vaxbönor, morötter, rödbetor, squash och vitlök.

Förra sommaren och hösten tog jag ett gäng sticklingar i all hast. Jag packade in alla krukor med rejäla mängder löv och satte dem tätt ihop för att de inte skulle stryka med. I början av maj tog jag fram dem i solen och jordslog nästan alla av krukorna. Under våren har jag tagit fler sticklingar för att fylla på. Nu är de allra flesta av dem i ordning.

Att dela på alla sticklingar och plantera dem i krukor en och en tog sin lilla tid. De skulle även beskäras litegrann (för att bli mer lätthanterliga) och märkas upp. Men nu kan vi se att nästa år kan vi börja sälja plantor! På Dalvik har jag fortsatt arbetet och krukat en mängd röda hösthallon.

Skörden av potatissorterna Princess och Twister fotodokumenterades aldrig. Inte heller hann jag ta någon bild på de tvättade knölarna innan Johan bar upp dem i lilla förrådet på loftet. Princess gav tyvärr en dålig skörd. Vad det beror på är svårt att säga. Kanske var täcket för tunt och torkan för stark. Knölarna var ganska få och mycket små. Twister gav bra skörd. Färre men större knölar. Även här fanns tecken på för tunt täcke, då flera knölar blivit gröna. Men de gröna får bli utsäde till nästa år, och de största knölarna blev bakpotatis i öppna spisen på kvällen.

Ja, öppna spisen, förresten, den är ju faktisk en kassett. I vilket fall är vi väldigt glada över att ha både den och i köket en järnspis. Det innebär att elräkningen inte behöver bli så hög och att vi inte heller behöver frysa. När vi kom till Askelid den här lördagen visade termometern i köket 12 grader, men på kvällen hade vi dessutom lagat mat på järnspisen och graderna hade stigit till 22. Vi kan nog vara säkra på att veden inte riktigt kommer att räcka, men vi får stanna i stan om det blir för kallt.

Alla våra kålsorter har startat om! Vi har ätit några blad av alla sorter (7) och ser att plantorna är stabila. På både brysselkålen och rosettkålen syns bra tillväxt i bladvecken och alla sorterna av bladkål har kommit igen.

På bilden ses rosettkålen Autumn star med sina typiska rosetter. Inläggets översta bild visar den sibiriska kålen Red Russian – även den med massor av nya blad.

Det var en gång en backstuga, faktiskt – eller Riksarkivet, del 2

Gamla Askelid har inte varit soldattorp, verkar det som. Hur gör jag nu med vår identitet? Nåja, när allt kommer omkring är det lättare för mig att relatera till en backstugusittare än en soldat. Vila i frid, Ask, du är inte glömd ändå.

Självklart fastnade jag i Riksarkivet, det vet vi sedan tidigare. Och jag nöjde mig såklart inte med det digitaliserade materialet. Jag gick direkt vidare i scannade kyrkoböcker av olika slag; husförhörslängder, församlingsböcker etc. När jag letat upp soldat Asks (Sven Svenssons) mamma kunde jag också se vad som blev av honom efter att hon, och hans lillebror och mormor, dött. Men inte hamnade han som soldat på Askelid, inte! Det har förmodligen aldrig varit ett soldattorp. I de flesta böcker är det omnämnt som backstuga, men på ett par ställen syns det registrerat som soldattorp, och det verkar vara det sistnämnda som inte riktigt stämmer. Möjligtvis kan en soldat ha bott där tidigare, eller senare som utskriven. Men Askelid fick inte sitt namn av Ask, det kan vi nog vara säkra på.

En sida ur Husförhörslängden åren 1796-1800 från Sjösås kyrkoarkiv. Uppslaget berättar om några av de boende på Äskås Lillegård och längst ner syns Backstufvan Askelid och dess boende.

En backstuga var ett litet, litet hus som byggdes (ibland av de boende själva) i utkanten av någons mark. I Askelids fall på gården Lilla Äskås ägor. Till den lilla stugan kunde höra en liten trädgård där de boende kunde odla sin kål och sina betor, om man hade tur. Kanske ha ett par hönor spatserande, om man hade tur. Ibland kunde det finnas möjlighet för backstugusittaren att nyttja ett litet hörn av gårdens stora potatisåker. Den som var backstugusittare räknades som jordlös och hade därmed ett mycket skralt liv. Bäst kunde man försörja sig om man kunde tillverka saker att sälja, och sedan köpa vad man behövde. Många höll därför på med egna arbeten som stickning, täljning, risbindning och bärplockning. Detta gick att sälja till bättre bemedlade personer på byns/stadens marknader eller via ryktesvägen på hemmaplan. I Sjösåsboken berättas om en man från trakten som promenerade en dryg mil till marknaden tillsammans med sina två äldsta söner, alla tungt lastade med bär att sälja. Lycka var om man mötte köpare på vägen, då blev ju lasten lite lättare på resten av vägen till marknaden.

Men det nya Askelid, då? Det verkar som att Hultmans var de första som flyttade in där, och att platsen kallades Askelid även om det stod två bostäder där. Det var då ett torp, vilket innebar att det låg ängar och åkrar runtom, som de boende hade möjlighet att bruka. Som ett arrende som då betalades till bonden eller markägaren, i detta fall Harshult Norregård. Platsen Askelid har nämligen legat på gränsen mellan de två gårdarnas ägor. Därför tillhörde den gamla backstugan Eskås och det nyare torpet Harshult. Hultmans hade mycket bättre förutsättningar att klara sina dagar. Då far i hushållet var skomakare var försörjningen oftast säkrare. Att vara hantverkare, med titel (helst mästartitel), gjorde att man nästan alltid hade jobb att göra och få betalt för. Att det nya Askelid då istället kallades torp gav dem helt andra möjligheter, och ett par generationer senare kunde Hultmans friköpa sin mark.

Det mesta av det som jag vet om torp och backstugor har jag lärt mig av Kalle Bäck, författare och professor i historia, med inriktning på landsbygd.

Att hitta en trädgård

När man tar över något som har varit försummat under flera år är det spännande att se vad som finns bakom och under allt. För mig var det så när jag skaffade min odlingslott och nu är jag där igen. Här har jag dock inga förväntningar på att hitta vårblommor eller annat som är på gång redan nu. Men spännande har det varit att börja!

Vi har röjt ett stort område under tre helger. Tätbevuxet av någon variant av körsbärsträd och högt och kraftigt gräs under. Träden har nu beskurits rejält, även om det inte är rätt säsong för det. Vi fick plugga lite för att ha lite bättre koll på hur vi skulle göra. Sårbalsam inköptes för att ge träden bättre förutsättningar till återhämtning efter vår ganska brutala behandling. En del mindre träd behövde vi såga ner helt, allt för att ge träden mer luft och ljus. Träden kommer att ge fler blommor och pollinatörer kommer hitta dit och därmed bildas fler bär. Vi ser fram emot både blomning och att få se vilken sorts bär vi egentligen har. Förra året, när vi just köpt gården, fanns endast några få bär och de var klena.

Marken längre in under träden var täckt av gamla löv. Det mesta räfsades bort men lite har jorden fått behålla för att inte vara helt bar. Vi hittade en hel del smultronplantor under löven, som såklart fick stå kvar. Kanske kan vi låta något annat få växa där också.

Området som vi röjt upp är gissningsvis 3 x 10 meter. Marken är nu lite renare från gammalt gräs och löv, och körsbärsträden ordentligt urklippta. Kanten som syns är vår tomtgräns och på närmare håll kan man i slänten se resterna av stenmuren som ringat in trädgårdsytan.

Längst in bakom träden fanns vår gamla tomtgräns! Det har varit en stenmur längsmed slänten hela vägen men nu har stora delar av den rasat ner. Vi bestämde oss för att bygga upp den så gott det går, allteftersom vi hittar passande stenar. Hur som helst känns det bra att få vår trädgård mer synlig och få en gräns mellan trädgård och skog.

På vår tomt stod ett torp innan vårt byggdes. Än så länge kallar vi det Gamla Askelid och spår av husgrunden finns kvar. Vi har sett torpet på flera gamla foton och jag har velat på något sätt ta fram stenarna som berättar var torpet stod. Då platsen där en del av stenarna ligger är en s.k. artrik vägren (med en liten söt vägskylt) vill vi inte röja mer än nödvändigt. Hur som helst börjar vi nu göra en markering på en liten del av den plats där Gamla Askelid stod, i form av att vi gräver upp små stenar där de legat nedsjunkna och lägger upp dem på marken igen. Längst in från vägen finns en fyrkantig grop precis vid en liten kulle av småsten. Vi tolkar det som att det är gamla murstocken och den får ingå i vår stensättning.

Vi har markerat hörnen för var vi kommer att lägga sten som får symbolisera Gamla Askelid. Närmast i bild syns den lilla gropen med en liten kulle bredvid.

De två gamla äppelträden har också fått en genomgång. Vi behövde ta ner massor av döda grenar och hoppas nu på att även de ska må bättre under kommande säsong. Det var bra att vara två för att kunna både hålla och såga och dessutom balansera i slänten. Vi har sett att det finns delar av förra årets produktion kvar på några grenar så vi vet att trädet fortfarande kan bära frukt. Jag minns också att jag i höstas hittade ett fint litet äpple i storleken lite större än en körsbärstomat. Ingen aning om sort!

Beskurna äppelträd och renräfsad mark

Den franska vitlöken Thermidrome (satt den 19 december) och spenaten Viking (sådd den 14 januari) har kommit upp fint nu. Några djur med ganska stora klövar har röjt vidare i vår ena vintersådda bädd, så vi väntar oss inga stordåd just där. Men det var dags att så lite i några andra av bäddarna. Sommarmorot, jättekål, bondbönor och spenat har fått ta plats. Och allteftersom den sista högen av anläggningsjord tinar så växer grunden till potatislandet fram. Nu ska sättpotatis inhandlas.

Överraskningar

Den chockerande elprishöjningen och Covid gjorde att vi knappt kunnat åka till vårt kära Askelid alls. Men den stora överraskningen, när vi väl kom dit igen, var nog ändå snön.

Att göra en vintersådd till, det var verkligen efterlängtat. Fröer som valts ut noggrant skulle äntligen komma ner i jorden och kunna gro tidigt. Det skulle inte ta så lång tid att så in den heller. Det skulle säkert finnas tid att skopa ut lite av jorden och hästgödslet också. Men, nej – så blev det inte! Vi möttes av ett vinterlandskap. Väldigt vackert, som tidigare, men en och en halv decimeter snö grusade en del av våra planer. Vintersådden skulle dock prioriteras, så det var bara att plocka fram plasträfsan för att flytta på all snö som täckte bädden.

Snön täckte bäddarna på åkern. Jag hade sett fram emot att se om min förra vintersådd hade börjat vakna (markeringarna i form av pinnar synd i bädden i bakgrunden) men nu vågade jag inte störa den med att krafsa undan snön.

Bädden anlades i somras, av anläggningsjord och brunnen hästgödsel. Den har under hösten preparerats med både löv och gräsklipp, och nyligen även en hink Bokashi. Eftersom den inte skulle ha odlats förrän senare i vår, eller mot försommaren, var det perfekt att välja den som plats för en vintersådd.

Den här gången använde jag fröer från Fröbanken, för första gången. Jag blev förvånad över hur många spännande – och härdiga – grödor och sorter de hade. Grödor som fyller ut bädden är nu följande:

  • Kål, Mizuna Kyona
  • Kål, Mizuna Red frills
  • Spenat Winter giant, s.k. jättespenat
  • Spenat Matador, lågväxande

Här var jag inte särskilt noggrann. Bädden var inte helt snöfri när jag bredsådde den, och då högen med hästgödsel fortfarande var stelfrusen använde jag snön som ett täcke.

Som tur var hade stormen inte tagit tag i så mycket hos oss. Någon plåtbit hade lyft från ett takhörn, men annars var det bara dassdörren som hade lossnat och det gör inget.

En och en halv decimeter snö – jämfört med nästintill barmark i stan. Även den här gången fick vi skotta för att kunna parkera vid vårt lilla hus

I skrivande stund rasar ett väpnat krig i Ukraina. I nästan alla odlingsgrupper på Facebook ses inlägg om att förbereda sig för en kollaps och folk preppar på samma sätt som i början av Corona-pandemin. Själva köpte vi en nödradio, och börjar fundera på hur vi skulle klara oss under ett strömavbrott. Svaret är ‘Jo, ganska bra’. Vi kan lagra vår mat svalt och tillaga den på vedspis, och värma upp huset genom att elda. Det som behöver fixas är i så fall att kunna ta upp vatten från vår brunn med handkraft. Det återstår att se vad vi prioriterar under kommande sommarsäsong. Hur som helst ser vi fram emot den.

Inläggets översta bild visar bädden som precis är insådd. Efter detta skopades en del av snön tillbaka över den. I bakgrunden syns snön som börjar rasa nerför taket på vår lada, och när man stod nära kunde man se och höra droppandet från hörnet mot fähuset.

Första eldningen

Nu var det äntligen dags att elda! Den här veckan har temperaturen varit nere på 16 minusgrader och då verkar det bättre att värma upp torpet med eldning än element. Och dessutom har vi längtat efter känslan. Men vi har känt oss som två stadsråttor när det gäller att elda i vedspisen och öppna spisen.

Vi vet bara TYP hur man gör, men det räcker inte när det gäller eld. Ved fanns det en del av, dock. Den ena brorsan i syskontrion som jag köpte Askelid av hade sagt att vi fick höra av oss om det var något vi var osäkra på när det gällde stället. Det är ju så mycket som är nytt för oss så det var uppskattat. Vi fick igång brasan i öppna spisen, men vid vedspisen i köket tog det stopp. Jag hittade flera spikar när jag slevade ut de stora högarna med aska och misstänkte att något var på tok. Men när vår utlovade expertis dök upp så visade han att det jag trott var askluckan var ett spjäll. En asklucka som den borde se ut finns inte. Det här är tydligen en lite ovanlig modell.

Äntligen lite fyr i vedspisen också!

Vi var också ute en stund ock njöt av Askelids vinterskrud. Vad vi vet kommer snön att bara ligga i små högar nästa gång vi är där.

Huset sett från åkern
Från trädgården ner mot ladan och verkstaden

Inläggets översta bild visar vår öppna spis (med kassett i) i rummet. Rummet som i ‘ett rum och kök’. (Vi sover på övervåningen.)

Och så kom snön

Förra helgen mötte vi snön på vägen upp mot Jönköping. När vi kom hem hade det snöat i Växjö också, och vi vaknade till en vit måndag. Snön reflekterar så mycket ljus att rummen får en härlig allmänbelysning. Och det är så skönt att få slippa novemberlocket! Nu ligger det nästan tre decimeter ny, vit snö här.

Även om jag verkligen vill få ner mina sista vitlökar i jorden så vet jag att det är okej att det blir sent. Så länge jag kan få tag på jord som inte är stelfrusen så går det att plantera. Att ösa ut en rejäl mängd jord ovanpå bädden och trycka ner klyftorna i funkar bra. Jag har också en hortensia som skulle behöva komma ner i jorden, men frågan är om den inte skulle få en rejäl chock nu om jag gjorde det.

På väg ut till torpet igår fastnade vi med ena framhjulet i slänten ner från vägkanten. Jag väjde lite för mycket för mjölkbilen (men ändå inte, för vägarna är extremt smala). På vägen tillbaka, efter bara en stund, kunde mjölkbilen dra upp oss igen. Föraren hade bra utrustning med sig i bilen och hon hade gjort det där flera gånger tidigare.

Askelid 5 december 2021

Väl framme stod allt rätt till och torpet var extra gulligt med all snö runtomkring. På åkern syntes tydliga spår efter stora djur. Jag gissade på älgar då de varit och krafsat upp vår Bokashi i den ena bädden. Senare samma kväll läste jag att man hade sett lo nära Ramkvilla. Inte omöjligt att det även är den som traskat runt hos oss. Jag gick ju faktiskt inte ut på åkern för att se formen på spåren.

Stora spår på åkern, 5 december 2021

De försvunna döttrarna, del 2

I Riksarkivets folkräkningar försvann skomakarfamiljens fyra döttrar – först två, sedan de andra två. Vad hände? Var de döda, bortförda eller hade de gift sig och flyttat? Jag letade mer i Riksarkivet och hoppades att jag skulle hitta dem på annan ort. Inga spår efter dem. Jag kunde inte släppa dem och en ny tanke började formuleras. Men jag trodde inte riktigt på den. Ända tills…

Den ena av döttrarna hade ett ganska ovanligt namn: Hulda Elise. Mycket riktigt gav det en träff när jag googlade. Och vilken guldgruva! Hon och systrarna visade sig finnas i ett släktträd hos ett amerikansk par med svenska anor. De hade verkligen gjort ett gediget arbete med att kartlägga så mycket de kunnat få fram. Jag hittade dem, alla fyra döttrarna. En av dem hade dött som litet barn, men de andra tre hade emigrerat och sedan stannat kvar i Amerika. Med tanke på vilken tid det var så är det inte så förvånande, men visst var det häftigt att hitta dem på det sättet.

Gustav Viktor Hultman hade alltså blivit änkling och sedan gift om sig. Då den första folkräkningen som fanns hos Riksarkivet för denna socken var år 1880 hade detta inte framkommit. År 1879 gifte han om sig med Stina och därefter fick de två barn. Men hans första fru Johanna hade jag missat om jag inte hittar familjen Griffees släktträd.

Jag har försökt nå familjen Griffee via mail, Facebook och Instagram, utan resultat. Vi skulle kunna komplettera varandras uppgifter och de kunde få se bilder på anfädernas Askelid. Hoppas att vi kommer i kontakt med varandra någon gång framöver.

Inläggets bild visar en del av släkttavlan för Gustaf Victor Hultman, hans första fru Johanna och deras barn.

De försvunna döttrarna, del 1. Eller Riksarkivet, del 1

Som nörd när det gäller lokalhistoria visste jag från början att jag skulle ha ett stort och lustfyllt jobb med att söka efter tidigare ägare, huset och gårdens förändringar, berättelser etc. Det fick en ordentlig start när jag första gången googlade Askelid.

Förutom annonser kom en text upp som berättade om skomakarmästaren som med sin familj flyttat in i torpet år 1866. Men mitt nyinköpta torp var ju byggt 1909?

Ja, det blev direkt något att klura på. Men ganska snart fick jag reda på två saker. För det första hade det stått ett äldre torp precis norr om vårt. För det andra bytte Sverige taxeringssystem år 1909, vilket innebär att massor av hus/torp är registrerade med just år 1909 som byggår. Vilket är som det egentligen rör sig om när det gäller det nuvarande Askelid är svårt att veta men något jag gräver vidare i.

Men det kom snart upp flera gåtor som lockade mig. Något som redan vid första mötet med Askelid slog mig var att det inte finns några askar på platsen. En backe/kulle/krön (=lid) är tydligt, men inga askar. När jag vid överlämningen frågade en av säljarna berättade han att det hade bott någon i torpet som hette just Ask.

Så var skulle jag börja? Vid min googling gavs inte mycket att gå på. Egentligen var det, förutom annonser, just bara texten som nämner skomakarn som fanns att läsa. Och den var kort. Men i vilket fall gav den mig ett par namn. Abraham Hultman hette skomakarmästaren vars son Gustav Viktor, också skomakare, flyttade med sin familj till torpet Askelid år 1866. Efter detta fynd väntade många timmar på Riksarkivets webbsidor. Jag kunde lätt och snabbt hitta skomakarna Hultman och deras familjemedlemmar i folkräkningarna. Men snart kom nästa frågetecken. Gustav Viktor och hans fru Stina hade 4 döttrar och en son. I folkräkningen 1880 fanns döttrarna med, och 1890 hade familjen utökats med en lillebror. Samtidigt saknades tre av döttrarna och år 1900 var det bara föräldrarna och sonen kvar. Vad hände med döttrarna?