En stor del av våren, och nu även försommaren, sprang förbi utan ett enda blogginlägg. Visst finns det anledningar. Har Instagram ersatt bloggen även för mig?
Till en början var april så kall. Alla plantor, stora som små, stod och väntade på nästa steg. Plantor som inte kunde sättas ut tog upp plats på balkongen och hindrade andra plantor att få komma ut dit. De i sin tur hindrade mindre plantor och sådder att planteras om. Utomhus blev nästan ingenting gjort. Tjälen satt i länge. Kylan och den återkommande snön var otrevlig att jobba i. Huttrande stod jag och anlade nya odlingsbäddar och det såg verkligen trist ut. När jag äntligen kunde plantera ut kålen var den i ganska kasst skick. Tiden inomhus var alldeles för lång och bladlössen hade härjat som pirater. Efter utflytten till balkongen blev det varken varmare eller besök av nyckelpigor eller andra lusätare. Deppigt.
De första dagarna i maj kunde vi njuta av 15 grader och soliga dagar, men nätterna var fortfarande kalla. Flera minusgrader. Samma vecka lämnade Pappa oss och det sista regnet (snöblandat!) på många veckor föll. Ja, vi hade faktiskt sju veckor utan regn. Och de höga temperaturerna hade kommit över oss så snabbt. Det verkar ha varit liknande situation i större delen av landet och meteorologer spådde att det kunde bli en repris på 2018 om det inte skulle ändras snart. Många odlare med mig var oroliga. Både över distansodling och över brunnar som kunde sina.
När vi äntligen fick antydan till regn, dagarna före midsommar, var det inte mycket. Men tillräckligt för att marken skulle kunna ta upp vattnet bättre. Och nu, efter flera små skurar, verkar det ha satt fart. Men skadorna är redan skedda på sina håll. De få blåbärstry som var på gång släpptes som kart. Vinbären blir färre och mindre. Löken stannade i växten och har börjat vissna ner alldeles för tidigt.
Men visst är det mycket som trots allt klarat sig. Potatisen växer jättebra som vanligt. Morötter, sockerärter, bönor och squash har tagit sig bra. Jordgubbarna som flyttats till kanterna på odlingsbäddarna har överlevt och några har satt både blommor och bär. Nu i dagarna har mangold och nyzeeländsk spenat planterats ut och verkar stabila.
I övrigt har flera andra små projekt satts igång här. Vi har börjat fylla på sten där vi ska ett minnesmonument. Johan har tömt ladan på bråte och förberett för storstädning. Jag har grävt upp en stor rabatt som varit försummad under många år och fyllt den med blommor.
Inläggets bild visar åkerns odlingsbäddar några dagar före midsommar. En stund senare kom det efterlängtade regnet.
Helt avgörande när man odlar på distans. Men det borde vara helt avgörande när vi pratar om hållbarhet också. Fördelarna med täckodling är så många och så viktiga. Dags för en sammanfattning!
Många tycker att täckodling är fult om man jämför med en ren mörkbrun jord, eller ännu hellre med en ren täckbark. Jag förstår hur man tänker. Men om man nu inte kan se fördelarna utan måste se det rent visuellt så kan man alltid trösta sig med att täckmaterialet ganska snart får en enhetlig färgton. Hur som helst: vi har inte råd med att tycka att det är fult! En extremt kort presentation av argument kan listas i uppmaningar, såhär:
Mata jorden så att den kan mata grönsakerna
Minska vattningen
Minska ogräsrensningen
Slipp ordna med annan gödning
Häng på kretsloppet
Gynna mikrolivet
Den som blivit övertygad kan sluta läsa nu. Men varför sluta nu när vi har det så trevligt?
Jag började odla på riktigt 2018, självaste torkans år. Jag köpte min odlingslott i maj och hade egentligen inte så mycket på gång i de få pallkragarna just det året. Men det som jag satte ner började jag direkt använda täckodling på – en metod jag nyss hört talas om. Det gick ut på att täcka den bara jorden, helt enkelt, och förklarades med hjälp av ett självklart påstående: i naturen finns ingen bar jord. Även om jag bara hade en odlingslott så fattade jag grejen med att inte gå fram och tillbaka till komposten med rensade växtdelar. Det blir ju bra jord direkt! Dessutom ska maskar, andra nedbrytare och mikroliv, inte heller vändas upp från sin plats och hamna uppe på ytan. Den gamla metoden höstgrävning är alltså egentligen en riktigt dålig idé.
Snabbt märkte jag hur täckmaterialet torkade ihop och jorden blev synlig igen. Det var nog inte bara p.g.a. det årets torka, utan även för att jag inte riktigt förstått hur tjockt lager jag skulle lägga på. Minst en decimeter rekommenderas, och jag förstår varför. Om jag dessutom kunde lägga det färskaste närmast jorden och det lite torrare upptill så fick maskarna snabbt upp intresset. Detta plus Bokashi förvandlade min tunga lerjord till riktigt fin jord tills att det hade blivit vår igen. Mer om Bokashi i tidigare inlägg här. Det var bara hälften av mina odlingsytor som jag kunde förse med täckmaterial, det räckte helt enkelt inte till alla. Men skillnaden var ju enorm! Trots att vi på mitt lottområde har vatten från Dunkehallaån behövde vi begränsa oss. Dels för att helt enkelt bete oss rimligt, men dels för att det blev tydligt med det låga trycket i kranarna. Alltså var det bara att prioritera.
Mina täckodlingar i juni. Från bädden närmast i bild håller jag på att flytta jord till en ny växtplats. Hälften av bädden har täckts och det ska såklart resten göras också när jag är klar.
Googlar man täckodling får man upp en rad blogginlägg samt videoklipp av Sara Bäckmo, och det var just hon som lärde mig om detta. Hon påpekade vikten av att hålla jorden ordentligt täckt, under hela året, och att i princip allt växtmaterial kunde användas. Jag blev imponerad när jag såg de stora odlingsytorna hon hade och hur hon lyckades så bra med täckodlingen där, alltifrån hur hon har anlagt nya bäddar utan att gräva till hur frodigt det ser ut. Eftersom jag inte kan välja en av hennes artiklar om täckodling så länkar jag till hela samlingen här!
Börje Remstam är en av de som inspirerade Sara Bäckmo till täckodling. Han slutade gräva i sin trädgård samma år som jag föddes. Han i sin tur har inspirerats av odlaren Ruth Stout, vilket visar att det är en bra grej att vi delar med oss av våra kunskaper och erfarenheter. Läs mer om Börjes odling här. Men det finns fler odlare som hyllar täckodling. Här kommer exempel på sådana:
Vi hade aldrig kunnat ha en distansodling utan att täckodla. Visst, under sommarhalvåret är vi på Askelid ofta, men även en arbetsvecka utan vattning kan vara förödande för plantor. Två metoder har varit avgörande: dels att se till att jorden innehåller halvt nedbrutet material som bevarar fukten, och dels att hålla jorden ordentligt täckt. Täckodlingen, tillsammans med Bokashi, gjorde att vi kunde välja att köpa anläggningsjord till våra bäddar, i stället för det mycket dyrare alternativet matjord. Vi jordförbättrar ju själva.
Gräsklipp är oftast det bästa täckmaterialet. Det innehåller massor av kväve och tas omhand av maskar ganska snabbt. Dessutom är det ofta enkelt att få tag på. (Nåja, kanske inte i den mängd man önskar, men ändå.) Men så fort något är skördat i odlingarna kan det överblivna (blast, blad, stjälkar etc.) återgå till att bli jord genom att läggas som täcke. (Det är i det här läget många tycker att det är fult, men det argumentet håller inte längre, eller hur?) I mina odlingar används massor av löv. Det som räfsas ihop, även om en del får ligga kvar på marken, läggs i säckar eller direkt på odlingsplatser. Det har varit ett toppenmaterial att odla potatis i, tillsammans med gammalt gräs och annat rens. Mer om potatis i täckodling i tidigare inlägg här.
Tomatplantorna ska planteras i den nya täckodlingen i pallkragar. Under gräsklippet ligger kompostjord, Bokashi, mer jord och hästskit. Toppenblandning!
Att plantera i täckodlad bädd är enkelt: man bara gör en grop i materialet, lägger i en odlarnäve jord, och sätter ner plantan. Viktigt är att plantan har jordkontakt och att det blir så få luftfickor som möjligt. Snart kommer plantan etablera sig och trivas fint. Det är alltid smartast att täcka bädden först – och så och plantera sen. Att så i en täckodlad bädd kan vara lite knepigare, men blir enklast om man gör en liten ränna i täckmaterialet som man fyller med jord, och sår sina fröer i. Allteftersom de nya plantorna växer upp kan man lägga mer täckmaterial nära dem.
“En viktig sak, speciellt om jorden är så där lerig som hemma hos mej, är att den inte får torka ut. Då blir den svår för människor och maskar att jobba med. Dessutom läcker den ut kväve och det vill man ju inte att den ska försvinna ut i luft och vatten utan man vill förvandla kvävet till mat. Ett väldigt arbets- och vattenbesparande knep är att täckodla, alltså att man HELA tiden täcker jorden med organiskt material, att man aldrig låter den ligga bar. Man kan i princip ta va man kommer över, gräsklipp är fantastiskt, själv brukar jag snika till mig gammalt ensilage av nån foderodlande hästägare. Då får man massiva bitar halm som långsamt får brytas ner av mikroorganismer ovanpå jorden, sen drar maskarna ner det i sina gångar. Det blir kan man säga en kompost av hela trädgårdslandet.”
Stefan Sundström, ur hans bok Stefans lilla gröna
Jag kan inte komma på några vettiga argument för att inte täckodla, såvida det inte rör sig om att det saknas material eller kroppsliga funktioner. Det är inte rakt av en latmansmetod, även om det kräver mindre grävande, men det är en smart metod. Kör!
Inläggets översta bild visar mina täckodlingar i augusti. Nedbrytningen av materialet gick fort och vi fyllde på ett par gånger i veckan för att det skulle göra nytta. Men materialet höll kvar fukten i jorden och vi behövde inte oroa oss över att inte vattna vår distansodling tillräckligt ofta.
I åtta soliga grader kunde det äntligen bli lite utomhustid på åkern! Det fanns såklart en hel del att göra. Hemma i lägenheten har sådderna rusat iväg. Det har redan behövts två omplanteringar för att möta upp kålens tillväxt och fler är på gång.
För två veckor sedan var vi äntligen på Askelid igen. Det första vi gjorde var att skörda jordärtskockor. Plantorna där hade inte fått de bästa förutsättningarna, men då de var många kunde vi få ett ordentligt gäng skockor med oss hem. Vi kommer att plantera några på samma ställe när vi gräver upp de sista, och under kommande säsong har de bättre och mer jord att växa i.
Jordärtskocksskörd på Askelid. Med vattnet avstängt fick de förbli jordiga tills vi kom hem.
Jag kunde stanna kvar ett par dagar extra och satte då den sista av vår ryska vitlök. Det har ju verkligen varit skiftande i väder och temperatur under våra snabbvisiter på Askelid under vintern, och nu gick det väldigt lätt att få ner de sista klyftorna i jorden. Skulle de inte hinna klyfta sig i år så gör det inget.
Det fanns fortfarande kvar av sommarmorötterna i landet. Några som jag tog upp smakade bra, men många var alldeles för taniga och smaklösa och fick återgå till naturen direkt. Men visst var det häftigt att kunna plocka upp ett gäng övervintrade sommarmorötter.
Jorden hade rett sig fint i de bäddar som inte varit täckta under vintern. Jag krattade igenom en av de högre bäddarna och sådde in med svartrot och haverrot. Ingen av dessa är grödor vi odlat tidigare så det är extra spännande. Har inte ens, som de flesta andra, ätit haverrot! Vi siktar på att ha dem kvar i landet till nästa vår för att fylla ut året med möjliga skördar.
Nu är tiden då man som odlare helst vill krafsa bort vintertäcket från sovande och övervintrande växter, men måste hia sig i ett par månader. Jag är verkligen nyfiken på hur allt har klarat vintern. Jag åkte till det som var mitt sommarjobb förra året och klippte sticklingar från blåbärstry. Så kul att se att de börjat öppna sina knoppar! Sticklingarna åkte direkt ner i krukor som jordslogs i sticklingsgaraget (en inramad bädd som helt enkelt funkar som vinterförvaring av sticklingar och småplantor i kruka).
Hemma i lägenheten har jag fyllt min Hyllis med omplanterade plantor. Jag räknar med att om c:a tre veckor kunna flytta ut några av kålplantorna till skyddat läge på balkongen. Nya frön står på kö för att sås, t.ex. tomater och några sommarblommor. Kålplantorna mäter 1 – 1,5 decimeter, trots nedplantering, och resten har tagit sig fint. Basilika trängs med purjo och kronärtskocka, varav den sistnämnda snart kommer att dra iväg ordentligt på höjden. Samtidigt som jag tycker att jag borde lärt mig att kål har väldigt bra grobarhet, och ser att det liksom svämmar över i hyllan, så tycker jag att 84 kålplantor är jättekul!
Inläggets översta bild visar plantorna av broccolirybs, sorten Quarantina.
Som vi längtar till Askelid! Årets första sådder har gjorts och fler blir det. Men hur mycket kan man fylla en Hyllis med?
Jag har verkligen längtat efter att få göra årets första sådder. Det som gör att jag måste tänka mig för ett par gånger extra är att plantorna ska få plats när de blir större. Det finns nämligen ingen plats på någon fönsterbräda här, och inget annat utrymme att använda. Som så många andra odlare använder jag en Hyllis-hylla som station för inomhussådderna, där både tråg/brätten och belysning perfekt får plats.
Nåväl. Inomhussådderna gjordes den 23 januari, och bara två dagar senare hade kålen grott. Imorgon måste jag plantera om den! I tråget står följande:
Broccolirybs Quarantina
Spetskål Express
Persilja Grüne Perle
Bladselleri Gewone Snij
Paprika King of the North
Kronärtskocka Green Globe
Purjolök De Carentan
Schalottenlök Zebrune
Bilden visar kålplantorna som behöver planteras om.
Två kålsorter, nya för mig, har ramlat in i mitt odlande i år. För att kunna delta i Sara Bäckmos utmaning Gröna juni, tyckte jag att det var en bra idé att ta in något snabbväxande. Projektet handlar om att förodla i rätt tid för att vara självförsörjande på grönsaker under juni. Ja, i den mån det går, såklart. Men jag siktar på att kunna skörda kål i juni, i vilket fall!
Det är första året jag odlar paprika från frö. Lite nervöst har det varit, då jag bara har haft ett fåtal frön, men de flesta har grott. Jag packade in deras lilla avdelning med plastfolie och ställde på elementet. Det verkar ju ha funkat! Schalottenlökfröna väntar jag mig inget av, då de är gamla. Ser det som en bonus om någon av dem skulle vilja gro. Purjolöksfröna däremot verkar det vara bra fart i. Bladselleri och persilja tar tid på sig, det vet jag, så de laddar fortfarande. Kronärtskockorna har grott snabbt det här året också. Nu gäller det att hålla dem vid liv!
Efter mina äventyr i början av året med att gräva upp hösthallon på odlingslotten har det frusit och tinat om vartannat. Men i förrgår gick det faktiskt att släta till ytan i en pallkrage och så lite frön. Det blev spenat, dill, rädisor och sommarmorötter. Snart är det tillräckligt upptorkat och milt att gräva upp de sista plantorna och fixa till några fler pallkragar. Hallonen har tagit sig in i odlingarna och få därför flytta till Askelid. Jag passar på att göra nya plantor när jag gräver upp dem och klipper av.
Hösthallonen har tagit sig in i en hel rad av pallkragar, och brett ut sig alldeles för mycket. De uppgrävda plantorna har klippts och delats för att bli fler plantor. Några ska planteras på Askelid.
Mitt i sticklingsgaraget (en pallkrage med ett stort antal jordslagna krukor med sticklingar) sattes fler krukor ner och såddes med sommarblommor, strandkål och sparris. På lite olika ställen på odlingslotten syntes övervintrande mangold och knoppar på både vinbär och kärleksört.
Inläggets översta bild visar paprikafrön som grott. Det vita luddet är inte mögel, utan tunna rottrådar från grodden.
Jag har ända sedan köpet velat veta mer om vilka som bott på Askelid. Så många varv jag har tagit i Riksarkivet, allt eftersom jag lärt mig mer om hur och vad jag kan hitta information! Och såklart stämmer inte allt överens med vartannat.
Att släktforska liknar akademiska studier – det gäller att dubbelkolla källor. Och självklart att räkna med att människor har fel, minns fel och antecknar fel. Mina tidigare inlägg här behöver revideras, men det finns någon form av värde i att låta dem vara oredigerade för att se processen i sökandet. Uppgifter jag har samlat består av lokala berättelser, personers kunskaper, brev, böcker och så min kära vän Riksarkivet.
I korta drag, i form av en lista, har jag funnit att
det inte bara är vårt torp som heter Askelid, det är hela platsen där utmarkerna från de båda gårdarna möttes
den backstuga/torp som hette Askelid och som brann ner 1824 stod på andra sidan vägen och tillhörde gården Lilla Eskås
backstugan som stod på vår tomt tillhörde gården Lilla Eskås och hette Östrakärr
vårt torp byggdes troligen 1831 och har alltid tillhört Harshult Norregård
vårt torp var till en början en backstuga och beboddes av en pensionerad soldat
smeden som flyttade in efter soldaten byggde en smedja i närheten
marken som tillhör vårt torp i dagsläget är friköpt från både Eskås och Harshult.
Lantmäteriet har en gigantisk samling av kartor, och även tillhörande dokument. Jag har kunnat se var vägen gick tidigare, hur böndernas laga skifte såg ut och vilka byggnader som fanns. 1843 gick vägen bakom vårt hus istället för rakt igenom gården, som nu, men jag vet inte varför den drogs om. Jag har också kunnat se att gården vuxit och expanderat i flera steg och hittat både kartor och köpekontrakt.
Här är kartan för den lilla bit mark som köps från Eskås.
Det här året är det 99 år sedan som Gunnar Hultman och hans hustru Sigrid köpte tre små områden för att utöka sin gård. På den lilla yta som de köpte Eskås lillegård stod en backstuga. Vid köpet fick de skriftligen lova att änkan Lovisa Löf skulle få bo kvar så länge hon levde.
Vi behövde sätta mer vitlök och väntade därför på mildare väder. December brukar ju vara väldigt skiftande i temperatur. Året avslutades med att ta upp den sista potatisen. Heja täckodling!
Till slut fick jag tag på ett par ryska vitlökar och gav mig ut på juldagen för att sätta dem. Under täckmaterialet var jorden fortfarande ganska mjuk och jag kunde göra gropar med hjälp av järnspettet. Sista sättningen av den franska sorten behövde dock vänta och vi skulle snart vara tillbaka. Mycket riktigt – nyårsafton bjöd på 8 varma grader och det gick både snabbt och lätt att fylla resten av bädden med klyftor av Thermidrome.
Med järnspettet gick det lätt att göra hål för vitlöksklyftorna. Närmast i bild syns några purjolökar som blivit toppade. Till höger syns resterna av kålen. Jag misstänker starkt rådjuren för båda dessa dåd. En vecka senare var all snö borta och vi kunde skörda potatis.
Det såg ut som vilken tidig vårdag som helst, egentligen. Trots att himlen var grå kändes luften klar och vi slapp frysa. Lite tveksamt var det om vårt sista potatisland hade tillräckligt tjockt täckmaterial för att potatisen skulle ha klarat den intensiva kylan för ett par veckor sedan. Men vi kunde plocka upp en rejäl laddning och därmed är all potatis skördad. Nöjda och lite malliga över att ha tänkt rätt. Dock överraskade av hur många sommarmorötter som fortfarande stod kvar i landet bredvid, och hur fina de var. Rådjuren kalasar på blasten, och täckmaterialet är ganska klent, men ett gäng Nantaise fick vi med oss hem.
Nu kommer vi inte besöka Askelid på åtminstone en månad. Hoppas att elementet i badrummet håller minusgraderna borta och att allt klarar sig bra. Självklart skulle jag vilja vara där och greja varje vecka, men nu är det bara att ge sig till tåls och istället planera för nästa säsong.
Trots drygt en decimeter snö skulle vitlöken ner i jorden – en situation för distansodlare. Kallt men fint var det. Men hur lång tid kan det ta för tomater att mogna inomhus?
Det var meningen att jag skulle hinna sätta vitlöken vid mitt förra besök på Askelid, visst. Men tiden räckte inte till. Det blir mörkt så mycket tidigare och det är bökigt att behöva elda hela tiden. Det skulle ju ändå bli minst ett besök till före jul, och man kan ju ha tur med temperaturen. Riktigt så mycket tur som vi önskat hade vi inte.
Klyftor av sorten Thermidrome, på väg ner till åkern.
7 minusgrader och drygt en decimeter snö. Vackert, bara lite sol fanns att önska. Tystnaden som brukar ligga över gården var ännu mer intensiv nu. Vanligtvis kan man höra en grannes hund skälla lite då och då, eller något annat djur i skogskanten. Varje gång upplever jag tystnaden slå emot mig precis efter att ljudet av bildörren som slår igen ekat över beteshagen. Snön dämpar ljudet och det var bara våra frasande steg i snön som avslöjade att vi inte saknade trumhinnor.
Ett snilledrag skulle vara att köpa jord på påse och hälla ut över bädden. Där skulle vitlöken enkelt och snabbt kunna sättas. Men det gick sådär. Påsjorden var stelfrusen. Men vi kände på bädden som vi räfsat undan snön från. Det skulle gå relativt lätt att göra hål med järnspettet, och så fick det bli. Jorden hällde vi ändå över bädden när klyftorna satts ner. Det gick att dela den i mindre bitar och den kommer att ge ett extra täcke till klyftorna. Överst räfsade vi tillbaka snötäcket.
Med järnspett gjorde vi (Johan) hålor som vitlöksklyftorna kunde sättas ner i. Jorden var inte särskilt frusen under snötäcket.
Planerna inför nästa säsong har givetvis funnits i huvudet under de senaste månaderna. Framförallt har vi utvärderat de grödor vi odlat under säsongen och funderat över växtföljd. Då nästa års första försådder närmar sig är det läge att bestämma sig för vilka fröer som behöver finnas i fröbanken. Samma potatissorter kommer att odlas nästa år, då deras egenskaper varit helt vad vi önskat. Att även ha kunnat odla tomater utan att någon av dessa två fått potatisbladmögel har varit toppen. Därför kommer tomatsorterna också upprepas. Men jag har funderat så mycket över tomaten Ponderosa. NU som först börjar den bli ätmogen. Och visst är den god, och visst är det häftigt att äta sina egenodlade tomater i december, men den är långt ifrån så god som piennolotomaten.
Ponderosa-tomaterna börjar äntligen bli mogna! Flera gånger har jag tittat på dem och tänkt att de nog får bli till marmelad istället.
Det som talar för att jag ska odla båda är väl att säsongen för att äta färska tomater förlängs ännu mer. Jag snålar på de som finns kvar och hade lätt kunnat odla fyra gånger så mycket. Men tanken på att de håller sig fina, om än lite rynkiga i skalet, under flera månader till är bra. Personligen tycker jag att man nästan inte kan ha för mycket tomater.
Äntligen fanns tid att få ner löken i jorden! Nu experimenterar jag med potatislöken och väntar på resultatet i juli. Och samtidigt, i blyga en endaste plusgrad i luften, började det snöa på Askelid.
Schalottenlöken Longor och potatislöken behövde verkligen komma ner i jorden nu. Hoppas att det inte var för sent. Förra årets skörd av schalottenlöken var över förväntan och mitt utsäde från Ravelsmarks gård funkade utmärkt här. Hela vår skörd åkte ner i jorden igår. Läs mer om förra årets sättning och skörd genom att klicka på ordet Schalottenlök i högerspalten. Mina funderingar runt potatislöken kvarstår – ger en liten utsädeslök mindre lökar eller inte? Och hur mycket tid tjänar man på att sätta den på hösten? Och var det det växlande vädret och torkan som gjorde att vissa satte en blomställning i år? Den här hösten valde jag att sätta enbart en del av potatislöken nu. Resten blir till våren.
Förra årets skörd av schalottenlöken Longor, torkad och klar för förvaring. Vår lök har legat på ett fat i sval rumstemperatur sedan dess.
Det har varit varmt länge nu. Förra helgen var det värmerekord i östra Småland på 16° C, och vi har inte direkt haft någon minusgrad att tala om. Alltså har det varit för tidigt att sätta vitlöken. Jag hade kunnat sätta den nu igår men väntar tills nästa gång vi är på Askelid, även om det dröjer. Jorden kan vara frusen men det kan funka i vilket fall. Jag var helt klart nöjd med skörden av Thermidrome från den här säsongen och det är den sorten som vi kommer att sätta i år.
På tal om väderväxlingar och värmerekord så har det varit svårare att få tag på sättvitlök i år. Franska sorter har inte funnits i några mängder då Europas odlingssäsong inte gett vad den brukar. Därmed har sorter från andra länder gått åt och ökat i pris. Extremväder, av någon variant, är något vi måste räkna med att alltid drabbas av framöver. För oss odlare känns det än mer angeläget att vara självförsörjande på utsäde av de grödor man odlar. Många hävdar envist motsatsen, men att klimatförändringarna är på riktigt går knappast att förneka nu.
Kommande vecka ska ge oss några minusgrader och vi förväntas ha både vinterdäcken och tjockaste jackan på. I våra trakter går vi från 14 till -5° C på en vecka. Snön började falla på mig där jag stod och räfsade ihop ett lövtäcke åt sticklingarna och på vägen hem hade det kommit igång rejält. Nästa omgång kommer snön säkert att lägga sig då minusgraderna blivit fler och vinterns omedelbara och tysta stillhet infinner sig.
Löken har satts på åkern och den lilla skuggan av snö började fyllas på ungefär en halvtimme efter att bilden togs.
Alla bärbuskar är planterade, det blir två rader längsmed stenmuren. Planen är att kunna sätta ner fler buskar där och alltså låta raderna bli längre, ner över åkern.
Värmen har hållit i sig. Hoppas att det gör att buskarna har chans att etablera sig lite innan kylan drar in. Det tog lång tid att gräva upp dem från platsen på odlingslotten, då de hade rejäla rötter. De borde dock överleva en rotbeskärning och kunna växa till sig under nästa säsong. Vi håller tummar för att vi gett dem det de behöver för att klara sig.
Buskarna har nu planterats med drygt en meters mellanrum. I raden närmast stenmuren står vinbär och krusbär, och i raden bredvid står olika sorters blåbärstry. De sistnämnda hade kraftiga och långa rötter och jag la mycket jobb på att behöva kapa så lite som möjligt av dem. Rötterna behövde även grävas ner på samma djup som de vuxit tidigare, vilket inte alls var särskilt djupt utan snarare läggas ut och täckas över. Längorna är byggda av kompostmaterial och jord ovanpå tidningar direkt på åkermarken. Buskarna har alltså inte grävts ner i marken utan bara i materialet. Nu på hösten är materialet så tungt så att det ändå håller rötter på plats och inte skapar stora luftfickor som kan torka ut. Dessutom har jorden tillräckligt mycket struktur för att inte de nya rötterna ska riskera syrebrist.
Bärbuskarna får lite sol i väntan på plantering
Jordärtskockans stänglar hade vissnat och börjat tippa. De blev ett bra material på risstaketet. Jag lämnade ett par decimeter av stänglarna i marken för att underlätta vid skörden till våren. Vi ser fram emot att ha något att skörda tidigt! Läs gärna tidigare inlägg om jordärtskocka!
Rådjuren har varit på besök igen, det var ganska väntat. De har som tidigare knaprat blad på kålplantorna och kapat morotsblasten. Här fick jag dock syn på något jag inte visste – de verkar inte gilla själva moroten. Har de råkat få med sig en liten rot har de släppt den på plats. Sparat den till mig?
Alla kände någon som emigrerade. Så var det för Hultmans också – både Gunnar och Sigrid hade flera systrar som bodde i Amerika. Vi har en brevsamling och har lyckats komma fram till vilka som skrivit till vem.
Det här inlägget började skrivas i mars i år, och har väntat på att bli färdigskrivet. Tidigare har jag skrivit om Gunnar Hultmans tre systrar som verkade ha försvunnit spårlöst, innan jag hittade dem på amerikanska sidor.
Sigrid gifte sig med Gunnar Hultman 1920 och flyttade samma år in på torpet Askelid. Hon var född 1883 i Södra Solberga, Jönköpings län. I Riksarkivet har jag följt familjen och alla systrarnas flyttar till olika ställen, och ganska ofta, men ganska säker var jag på att tre av Sigrids systrar emigrerat. När jag hittade församlingsboken för åren 1909-1931 fanns där – Anna emigrerade 1912, Beda 1913 och Petronella 1916.
I våras hamnade en hel hög, närmare bestämt ett par kassar, med brev och kort från staterna i våra händer. Ganska snart gick det att se att de alla var adresserade till Sigrid och inleddes ofta med Kära syster Sigrid. Alltså var det dags att titta i Riksarkivet igen. Namnen kändes igen. Det verkar som att alla av de tre emigrerade systrarna skrivit till Sigrid. Det går att känna igen deras handstilar och sätt att formulera sig på och ibland berättar någon någonting om någon av de andra.
Mellan raderna, och ibland tydligt, märker man hur de längtar efter att få ses igen. Undrar om det blev så…
Askelids odlingar 