För ett par dagar sedan upptäckte jag att våra bäddar och marken runtomkring var stelfrusen. Både gräsmattan och åkern var alldeles stum att gå på. Och jag som inte har fått ner vitlöksgäng nummer två!
Jag hoppas på en solig dag med arbetsväder så att jag kan skopa upp lite mer brunnen hästgödsel på vitlöksbädden och få ner dem. Det hade såklart varit väldigt bra att kunna fördela resten av jorden på ännu ett par bäddar, men det kanske får vänta till våren. Egentligen är det ju ingen brådska. Det är bara det att jag vill vara säker på att ha plats för vintersådder också.
Bädden till höger i bild har klara spår av älg som har krafsat fram lite Bokashi och kalasat på. Det är just den bädden som vitlöken skulle sättas i, därav prepping med sådant som växter gillar. Men även djur, tydligen.
Ju fler grödor vi bestämt oss för att odla under vårt första år, desto fler odlingsplatser och bäddar inser jag att vi måste ha. Det är egentligen bara att jobba vidare!
Högen med 13 ton anläggningsjord skopades ut till tre bäddar, och resten av högen blev tre till. Dessa tre är fortfarande ganska höga, och då de ska bli potatisland kan jorden skyfflas ut till ännu fler platser – platser som behövs.
Hittills har tre (på ett ställe två) bäddar tillsammans fått bilda ett kvarter. Detta för att ha något att utgå ifrån i en kommande växtföljd. Dessa kommer vart och ett även att växa – men inte öka i antal kvarter – i takt med att odlingarna expanderas under flera år framöver. Bland skisserna har jag tänkt om flera gånger men har nu en bra plan. Då vi vill ha plats för annat än just odlingsbäddar på vår åker behöver vi ta en bit i taget.
Tursamt nog bor vi ”granne” med en hästgård. Och som det funkar på landet, har vi fått bevisat för oss, finns folk som hjälper folk. I vårt fall en vänlig man som hämtar brunnen hästskit med traktorn och lassar över det på vår åker. Då den var riktigt brunnen kommer vi kunna använda den att odla i direkt. Alltså: ingen mer anläggningsjord kommer behövas. Gratis är gott, och goda grannar är bra att ha.
Inläggets bild visar när Roy, en av våra fina grannar, lassar ett par skopor hästskit till oss.
I Riksarkivets folkräkningar försvann skomakarfamiljens fyra döttrar – först två, sedan de andra två. Vad hände? Var de döda, bortförda eller hade de gift sig och flyttat? Jag letade mer i Riksarkivet och hoppades att jag skulle hitta dem på annan ort. Inga spår efter dem. Jag kunde inte släppa dem och en ny tanke började formuleras. Men jag trodde inte riktigt på den. Ända tills…
Den ena av döttrarna hade ett ganska ovanligt namn: Hulda Elise. Mycket riktigt gav det en träff när jag googlade. Och vilken guldgruva! Hon och systrarna visade sig finnas i ett släktträd hos ett amerikansk par med svenska anor. De hade verkligen gjort ett gediget arbete med att kartlägga så mycket de kunnat få fram. Jag hittade dem, alla fyra döttrarna. En av dem hade dött som litet barn, men de andra tre hade emigrerat och sedan stannat kvar i Amerika. Med tanke på vilken tid det var så är det inte så förvånande, men visst var det häftigt att hitta dem på det sättet.
Gustav Viktor Hultman hade alltså blivit änkling och sedan gift om sig. Då den första folkräkningen som fanns hos Riksarkivet för denna socken var år 1880 hade detta inte framkommit. År 1879 gifte han om sig med Stina och därefter fick de två barn. Men hans första fru Johanna hade jag missat om jag inte hittar familjen Griffees släktträd.
Jag har försökt nå familjen Griffee via mail, Facebook och Instagram, utan resultat. Vi skulle kunna komplettera varandras uppgifter och de kunde få se bilder på anfädernas Askelid. Hoppas att vi kommer i kontakt med varandra någon gång framöver.
Inläggets bild visar en del av släkttavlan för Gustaf Victor Hultman, hans första fru Johanna och deras barn.
Som nörd när det gäller lokalhistoria visste jag från början att jag skulle ha ett stort och lustfyllt jobb med att söka efter tidigare ägare, huset och gårdens förändringar, berättelser etc. Det fick en ordentlig start när jag första gången googlade Askelid.
Förutom annonser kom en text upp som berättade om skomakarmästaren som med sin familj flyttat in i torpet år 1866. Men mitt nyinköpta torp var ju byggt 1909?
Ja, det blev direkt något att klura på. Men ganska snart fick jag reda på två saker. För det första hade det stått ett äldre torp precis norr om vårt. För det andra bytte Sverige taxeringssystem år 1909, vilket innebär att massor av hus/torp är registrerade med just år 1909 som byggår. Vilket är som det egentligen rör sig om när det gäller det nuvarande Askelid är svårt att veta men något jag gräver vidare i.
Men det kom snart upp flera gåtor som lockade mig. Något som redan vid första mötet med Askelid slog mig var att det inte finns några askar på platsen. En backe/kulle/krön (=lid) är tydligt, men inga askar. När jag vid överlämningen frågade en av säljarna berättade han att det hade bott någon i torpet som hette just Ask.
Så var skulle jag börja? Vid min googling gavs inte mycket att gå på. Egentligen var det, förutom annonser, just bara texten som nämner skomakarn som fanns att läsa. Och den var kort. Men i vilket fall gav den mig ett par namn. Abraham Hultman hette skomakarmästaren vars son Gustav Viktor, också skomakare, flyttade med sin familj till torpet Askelid år 1866. Efter detta fynd väntade många timmar på Riksarkivets webbsidor. Jag kunde lätt och snabbt hitta skomakarna Hultman och deras familjemedlemmar i folkräkningarna. Men snart kom nästa frågetecken. Gustav Viktor och hans fru Stina hade 4 döttrar och en son. I folkräkningen 1880 fanns döttrarna med, och 1890 hade familjen utökats med en lillebror. Samtidigt saknades tre av döttrarna och år 1900 var det bara föräldrarna och sonen kvar. Vad hände med döttrarna?
Nu är lökarna satta – både potatislök och schalottenlök. Tydligen går båda varianterna att sätta på hösten. Förra året klarade min potatislök sig bra över vintern med lite gräs som täckmaterial och jag räknar med att den gör det i år också.
Schalottenlöken Longor är en sort som klyftar sig och den passar därför bra att sättas nu. (Schalottenlöken Zebrune, bland andra, är en sort som inte klyftar sig och behöver därför odlas från frö.)
Potatislöken gav inte någon avkastning att skryta med det här året. Sniglarna åt upp all blast och löken stannade i växten. Nästan alla var små som krusbär och därför gick allt till nytt utsäde i år. När jag i oktober tittade i pallkragen där de vuxit hade jag missat att ta upp några. Två kluster hade satt ny blast, men lökarna var såklart lika små. Vi åt inga alls, men hade istället gott om utsäde. Jag glömde räkna dem men gissar att vi satte c:a 50 lökar.
Vid ett besök på gårdsbutiken Ravelsmarks gård i Gränna började jag prata om schalottenlök med en av ägarna. De sålde en sort som jag misstänkte var Longor och så var fallet. Då jag läst att denna sort var slut hos alla försäljare jag kunde hitta blev jag glad och frågade om han trodde jag kunde använda den som utsäde. Han hade trots allt koll på både inköp och odlingen i en obruten kedja. Han trodde inte det skulle vara några problem och jag köpte ett gäng. Det är första gången jag odlar schalottenlök och det är spännande.
Schalottenlöken Longor samt ett gäng potatislök, redo att sättas ner
Jag har hört flera teorier om huruvida små lökar ger små lökar i avkastning eller inte. Teorierna har bestått i att lökens DNA ju ser likadant ut, men att en större lök har mer kraft att producera. Jag antar att min odling i år får utgöra ett experiment i den frågan och jag får mitt svar under sommaren 2022. Samma teorier och diskussion har gällt vitlök men hittills har jag bara odlat vitlök från bulbiller och måste därför experimentera även där.
Potatislök är fortfarande svår att få tag på och jag köpte min via Tradera av en annan odlare. Angående DNA har det för forskare varit svårt att skilja på potatislök och schalottenlök. Detta trots att de ju visuellt tydligt skiljer sig från varandra. Det som fångar mig mest är att dessa sorter gör att man blir självförsörjande på utsäde. Dessutom passar det en latmask som mig att bara behöva sätta ner en lök i jorden och låta den sköta sig själv i stället för att dalta med en frösådd. Det är väl egentligen ett mer hållbart system än att köpa färdig sättlök, eller?
Askelids odlingar 