Kategori: Hållbarhet

Kommande utmaningar

Så kallade extremväder? Absolut. Är det vad vi ska räkna med, i någon form, varje år? Jag tror det. Men det finns fler fenomen som utmanar våra tillgångar till sådant som vi kallt räknar med att ha inom räckhåll. Även om vi gott och väl överlever så behöver vi tänka både en och flera gånger på hur vi lever.

Det här inlägget skrev jag under de sista dagarna av 2022. Hade funderat på att skriva en liknande reflektion och upptäckte då att detta inte var publicerat. Det känns inte alls främmande att samma funderingar finns under den här tiden på året, varje år. Oroligheterna och kriserna som påverkade oss under både 2022 och 2023 kommer att ha fortsatta konsekvenser som vi behöver vara förberedda på. Inte konstigt att alla prepping-forum på sociala medier växte, och försäljning av överlevnadsutrustning ökade, stadigt sedan den första paniken över Covid19.

För det lilla som absolut kräver el kan portabla solcellspaneler vara en bra metod. Tillgången till belysning har vi förberett med olika oljelampor. Men det gäller ju också att man kan lagra maten på sätt som inte kräver el.

Och visst har även vi sett om vårt hus. Större eller mindre kollaps, så är vi tryggare på Askelid än i vår hyrestrea i stan. För några veckor sen, i början av december, blev det en omfattande vattenläcka här i västra delarna av Jönköping. Vi var utan vatten i bara drygt ett dygn, men det var ändå lite oroligt. Fick åka iväg en bra bit för att hämta vatten i dunk. Toa-bås började sättas upp vid skolorna. De ditställda vattencisternerna där blev snabbt tomma. Personalen i vår närbutik överöstes av frågor. Vi började tänka på hur vi kunde hjälpa våra grannar, särskilt de äldre och ensamma, att hämta vatten. I vårt bostadsområde har långtifrån alla bil. Det är lätt att bli konspiratorisk, men ett strömavbrott i en stad är heller inget vidare om man bor i lägenhet. Inte alltid på landet heller, men vi kan få både värme och tillagad mat genom att elda med ved. Maten finns bokstavligt talat runt knuten (just nu under snötäcke, men relativt enkel att hämta upp). I somras började vi bygga ett nytt brunnshus. Det behövde ändå göras, men nu förbereder vi för att även kunna hissa upp vatten för hand i händelse av ett strömavbrott.

Utmaningarna under året 2022 som odlare var den kyliga våren och den jättevarma veckan utan en droppe regn. Året 2023 blev vädret ännu mer ojämnt och innebar mer oro och sämre skörd. Redan tidigt på året planerade jag för att rodda odlingarna så energisnålt som möjligt, då elpriserna förväntades fortsätta stiga. Och utan tvekan blir det samma tankegångar inför kommande säsong. För oss innebär det att förodlingen inomhus måste begränsas. Utrymmet för de tidigaste sådderna måste prioriteras om. Även om växtbelysning inte är särskilt dyr så kan det bli problem om vi har många plantor väldigt tidigt och inte samma möjligheter att plantera ut. Förra året fick de flesta av plantorna bladlöss och de behövde även flytta ut på balkongen alldeles för tidigt. Kallsådder av fler grödor kommer göras och som får stå på balkongen. Jag sådde kål nu i höst, i krukor på balkongen, och hoppas att några av plantorna klarar vintern. Vi kommer nyttja vår odlingslott till tidiga sådder och vara noggranna med att ta hand om övervintrade plantor som kan ge oss skörd och även skapa nya plantor.

Stora väderskiftningar – alltså måste växternas vattentillgång säkras. För oss själva är det ju viktigt att skörden bli stor då priserna på både mat och el fortsätter att vara höga. Täckodling är nyckeln!

Egentligen skulle vi behöva någon form av bevattningssystem, då vi distansodlar, men just nu finns inte den ekonomiska möjligheten. Men i takt med att odlingarna växer kanske behovet växer, och nån gång förhoppningsvis även ekonomin. I vilket fall har vi återigen fått uppleva fördelarna med täckodling! Trots att vi flera gånger under odlingssäsongens mest intensiva tid, tillväxtmässigt, har varit ifrån våra odlingar under flera dagar i sträck har grödorna klarat sig bra. Visst har ett par gurkväxter strukit med och visst kan tillväxten ha blivit sämre i vissa fall, men på det stora hela har det funkat fint. Det känns bra att veta att man inte är riktigt så beroende av vatten som man ibland tror och att man tänker rätt och hållbart. Vi skapade även vattenreservoarer i odlingsbäddarna vilket visade sig vara en riktigt lyckad metod, inte minst för morötterna.

Lagringsbara grödor är smart att odla! I år blev det dessvärre knappt några tomater. Och det berodde till allra största delen på vädret. Regnet gjorde att potatisbladmöglet fick fäste även på de motståndskraftiga sorterna. Nu hoppas vi på att det här årets odling ska ge oss skörd. Det är en trist vinter utan färska tomater.

Då även matpriserna fortsätter stiga känns det såklart ännu bättre att kunna producera mycket av sin mat själv. Dessutom att kunna ha en del egenproducerat utsäde av det som går. Vi har också börjat tänka mer på att utöka våra perenna grönsaker. Än så länge har den bestått av sparris, funkia, kärleksört och olika slags löksorter (och jag skulle gärna räkna in jordärtskockorna, då de både planterar och sköter sig själva) men skulle behöva ha mycket mer. Förra året drog vi upp strandkål från frö och hoppas nu att den klarar vintern. Till våren ska den få en bra växtplats och flytta ut ur sin kruka.

Inläggets bild visar en torr gräsmatta. Det lovades äntligen regn och vi klippte gräset inför det så att vattnet lättare skulle nå jorden. Det första regnet på 7 veckor har just fallit och vi sitter och hoppas på flera regniga dagar. Att de skulle visa sig bli riktigt så många var vi varken beredda på eller glada åt.

Om täckodling

Helt avgörande när man odlar på distans. Men det borde vara helt avgörande när vi pratar om hållbarhet också. Fördelarna med täckodling är så många och så viktiga. Dags för en sammanfattning!

Många tycker att täckodling är fult om man jämför med en ren mörkbrun jord, eller ännu hellre med en ren täckbark. Jag förstår hur man tänker. Men om man nu inte kan se fördelarna utan måste se det rent visuellt så kan man alltid trösta sig med att täckmaterialet ganska snart får en enhetlig färgton. Hur som helst: vi har inte råd med att tycka att det är fult! En extremt kort presentation av argument kan listas i uppmaningar, såhär:

  • Mata jorden så att den kan mata grönsakerna
  • Minska vattningen
  • Minska ogräsrensningen
  • Slipp ordna med annan gödning
  • Häng på kretsloppet
  • Gynna mikrolivet

Den som blivit övertygad kan sluta läsa nu. Men varför sluta nu när vi har det så trevligt?

Jag började odla på riktigt 2018, självaste torkans år. Jag köpte min odlingslott i maj och hade egentligen inte så mycket på gång i de få pallkragarna just det året. Men det som jag satte ner började jag direkt använda täckodling på – en metod jag nyss hört talas om. Det gick ut på att täcka den bara jorden, helt enkelt, och förklarades med hjälp av ett självklart påstående: i naturen finns ingen bar jord. Även om jag bara hade en odlingslott så fattade jag grejen med att inte gå fram och tillbaka till komposten med rensade växtdelar. Det blir ju bra jord direkt! Dessutom ska maskar, andra nedbrytare och mikroliv, inte heller vändas upp från sin plats och hamna uppe på ytan. Den gamla metoden höstgrävning är alltså egentligen en riktigt dålig idé.

Snabbt märkte jag hur täckmaterialet torkade ihop och jorden blev synlig igen. Det var nog inte bara p.g.a. det årets torka, utan även för att jag inte riktigt förstått hur tjockt lager jag skulle lägga på. Minst en decimeter rekommenderas, och jag förstår varför. Om jag dessutom kunde lägga det färskaste närmast jorden och det lite torrare upptill så fick maskarna snabbt upp intresset. Detta plus Bokashi förvandlade min tunga lerjord till riktigt fin jord tills att det hade blivit vår igen. Mer om Bokashi i tidigare inlägg här. Det var bara hälften av mina odlingsytor som jag kunde förse med täckmaterial, det räckte helt enkelt inte till alla. Men skillnaden var ju enorm! Trots att vi på mitt lottområde har vatten från Dunkehallaån behövde vi begränsa oss. Dels för att helt enkelt bete oss rimligt, men dels för att det blev tydligt med det låga trycket i kranarna. Alltså var det bara att prioritera.

Mina täckodlingar i juni. Från bädden närmast i bild håller jag på att flytta jord till en ny växtplats. Hälften av bädden har täckts och det ska såklart resten göras också när jag är klar.

Googlar man täckodling får man upp en rad blogginlägg samt videoklipp av Sara Bäckmo, och det var just hon som lärde mig om detta. Hon påpekade vikten av att hålla jorden ordentligt täckt, under hela året, och att i princip allt växtmaterial kunde användas. Jag blev imponerad när jag såg de stora odlingsytorna hon hade och hur hon lyckades så bra med täckodlingen där, alltifrån hur hon har anlagt nya bäddar utan att gräva till hur frodigt det ser ut. Eftersom jag inte kan välja en av hennes artiklar om täckodling så länkar jag till hela samlingen här!

Börje Remstam är en av de som inspirerade Sara Bäckmo till täckodling. Han slutade gräva i sin trädgård samma år som jag föddes. Han i sin tur har inspirerats av odlaren Ruth Stout, vilket visar att det är en bra grej att vi delar med oss av våra kunskaper och erfarenheter. Läs mer om Börjes odling här. Men det finns fler odlare som hyllar täckodling. Här kommer exempel på sådana:

Vi hade aldrig kunnat ha en distansodling utan att täckodla. Visst, under sommarhalvåret är vi på Askelid ofta, men även en arbetsvecka utan vattning kan vara förödande för plantor. Två metoder har varit avgörande: dels att se till att jorden innehåller halvt nedbrutet material som bevarar fukten, och dels att hålla jorden ordentligt täckt. Täckodlingen, tillsammans med Bokashi, gjorde att vi kunde välja att köpa anläggningsjord till våra bäddar, i stället för det mycket dyrare alternativet matjord. Vi jordförbättrar ju själva.

Gräsklipp är oftast det bästa täckmaterialet. Det innehåller massor av kväve och tas omhand av maskar ganska snabbt. Dessutom är det ofta enkelt att få tag på. (Nåja, kanske inte i den mängd man önskar, men ändå.) Men så fort något är skördat i odlingarna kan det överblivna (blast, blad, stjälkar etc.) återgå till att bli jord genom att läggas som täcke. (Det är i det här läget många tycker att det är fult, men det argumentet håller inte längre, eller hur?) I mina odlingar används massor av löv. Det som räfsas ihop, även om en del får ligga kvar på marken, läggs i säckar eller direkt på odlingsplatser. Det har varit ett toppenmaterial att odla potatis i, tillsammans med gammalt gräs och annat rens. Mer om potatis i täckodling i tidigare inlägg här.

Tomatplantorna ska planteras i den nya täckodlingen i pallkragar. Under gräsklippet ligger kompostjord, Bokashi, mer jord och hästskit. Toppenblandning!

Att plantera i täckodlad bädd är enkelt: man bara gör en grop i materialet, lägger i en odlarnäve jord, och sätter ner plantan. Viktigt är att plantan har jordkontakt och att det blir så få luftfickor som möjligt. Snart kommer plantan etablera sig och trivas fint. Det är alltid smartast att täcka bädden först – och så och plantera sen. Att så i en täckodlad bädd kan vara lite knepigare, men blir enklast om man gör en liten ränna i täckmaterialet som man fyller med jord, och sår sina fröer i. Allteftersom de nya plantorna växer upp kan man lägga mer täckmaterial nära dem.


“En viktig sak, speciellt om jorden är så där lerig som hemma hos mej, är att den inte får torka ut. Då blir den svår för människor och maskar att jobba med. Dessutom läcker den ut kväve och det vill man ju inte att den ska försvinna ut i luft och vatten utan man vill förvandla kvävet till mat. Ett väldigt arbets- och vattenbesparande knep är att täckodla, alltså att man HELA tiden täcker jorden med organiskt material, att man aldrig låter den ligga bar.
Man kan i princip ta va man kommer över, gräsklipp är fantastiskt, själv brukar jag snika till mig gammalt ensilage av nån foderodlande hästägare. Då får man massiva bitar halm som långsamt får brytas ner av mikroorganismer ovanpå jorden, sen drar maskarna ner det i sina gångar. Det blir kan man säga en kompost av hela trädgårdslandet.” 

Stefan Sundström, ur hans bok Stefans lilla gröna

Jag kan inte komma på några vettiga argument för att inte täckodla, såvida det inte rör sig om att det saknas material eller kroppsliga funktioner. Det är inte rakt av en latmansmetod, även om det kräver mindre grävande, men det är en smart metod. Kör!

Inläggets översta bild visar mina täckodlingar i augusti. Nedbrytningen av materialet gick fort och vi fyllde på ett par gånger i veckan för att det skulle göra nytta. Men materialet höll kvar fukten i jorden och vi behövde inte oroa oss över att inte vattna vår distansodling tillräckligt ofta.

Om Bokashi

När jag skulle börja odla på riktigt, våren 2018, fick jag tipset om Bokashi. Det kom från en vän som hade vinterförvarat mina olivträd och vattnat dem med lakvatten från Bokashi – som de hade frodats!

Jag svarade att jag nog skulle ”ta det lite lugnt och inte kasta mig in i allt på en gång”. Men många vet ju hur svagt det rimmar med mig. I vilket fall tog det ett tag innan jag började med Bokashi. Drygt ett år, för att vara ärlig. I början var det ovant på alla sätt, men resultatet har varit värt allt slabb och stundtals vass doft. När jag fick se vilken jord det gav, även hos mig, så förstod jag att det är såhär det måste vara.

Pallkrage som funkar som jordfabrik. Här blandas gammal jord och skräp med Bokashi och blir till ny jord.

Det som avskräcker många från att börja med Bokashi är slabbet och stanken, för att tala klarspråk. Okej, visst, det är lite slabbigt, men egentligen inte mycket värre än att du lägger köksavfallet i en brun påse. Så det där med lukten, då? Visst luktar det. Och ibland kan det stinka! Men om det gör det så har det gått lite snett. Går allt som det ska så kommer det lukta lite som surdeg eller syrade grönsaker. Logiskt, då dessa processer är nära släkt.

Bokashi är en metod som från början härstammar från Japan. I Sverige har den varit välkänd i åtminstone ett decennium. Ofta ser vi personer som Sara Bäckmo och Stefan Sundström uttala sig om alla fördelar med Bokashi. (Klicka på deras namn för att se mer!)

Det vanligaste är att man har någon form av plasthink med lock, gärna med kran, som man slänger sitt köksavfall i. Detta varvas med ett strö som är preparerat med mikrober, som i sin tur kommer att smygstarta nedbrytningen av köksavfallet. Det fermenteras i stället för att brytas ner på det vanliga sättet, och när det kommer i kontakt med de bakterier som finns i jorden så sker nedbrytningen snabbare och effektivare. Jorden får all näring direkt, istället för att vi komposterar avfallet först och lägger det i jorden senare. Många forskare menar också att den koldioxid som frigörs i vanlig nedbrytning stannar i marken vid användning av Bokashi-metoden. Allt det här är ju fantastiskt!

Kanonfin ny jord från jordfabriken, krattad och redo att så mangold i

När en bädd är slutskördad passar det perfekt att gräva ner en hink Bokashi i den. Finns det ingen ledig plats töms hinken i en av komposterna och lite jord tillsätts. Det blir en bra mellanstation i väntan på att kunna preparera någon bädd.