Askelid

Våra första vintersådder här

Efter flera dagar av plusgrader är det läge att göra några vintersådder. Jag behövde vänta på att gödselhögen (brunnen hästskit) skulle tina upp, igen, för att ha något att täcka sådderna med. Mina tidigare erfarenheter säger att fröerna annars lätt blir fågelmat.

Flera av bäddarna är ju tomma nu och det vore trist att bara låta dem förbli det. Alltså ska de nu fyllas på med det som finns kvar i fröpärmarna. En del fröer är kvar i Jönköping, så det dröjer ett par veckor innan de kan komma i jorden.

Här är listan

Spenat (Viking)
Rädisor (Topsi)
Röd trädgårdsmålla
Grönkål
Svartkål
Ruccola

Fröer som väntar på att bli hämtade i Jönköping

Dill
Pak choi-mix
Sommarmorötter
Persilja

En hink Bokashi har strötts ut i den tomma bädden längst ner

Eftersom jorden nu var tinad kunde jag även gräva ner en hink Bokashi. Den förra fick jag dessvärre dumpa i skogen p.g.a. tjälen. Gissar att den laddningen är helt uppäten nu av skogens djur. Men nu hade jag en som kunde komma oss människor (och nedbrytare) till nytta. Den här bädden kommer att vara fullproppad med näring tills det är dags att sätta mangold här. Den är byggd av jord, hästskit, gräsklipp och löv. När jag lyfte på löv och gräsklipp såg jag många maskar som hade mycket att göra. Det bådar gott inför kommande säsong!

Inläggets översta bild visar den största av bäddarna, snart helt insådd.

Plusgrader och vitlök

Den sista vitlöken är satt! Efter en del plusgrader och sol under några dagar hade jorden börjat tina upp.

Vi hoppades på att åtminstone högen med brunnen hästgödsel skulle vara så upptinad att det skulle gå att lägga ett lager av den på vitlöksbädden, och så blev det. Det räckte med drygt en decimeter för att klyftorna skulle gå att trycka ner. Jag lassade upp på bädden och jorden fick vila lite i solen medan jag plockade isär de stora vitlökarna.

Brunnen hästgödsel på bädden och klyftorna utplacerade

Jag köpte sorten Thermidrome från Törnviks frö. När jag upptäckte att mitt första utsäde inte räckte var det helt enkelt bara den sorten kvar. Jag visste inte mycket om den men slog till på ett gäng. Vitlökarna var stora och otroligt fina med 12-14 stora klyftor i varje lök. Ett par av dem hade börjat gro men det är ingen fara. Enligt Törnviks frö kan den få halslök men är ändå en flätbar sort. Under senare halvan av juli är den skördeklar men går såklart att ta upp och provsmaka innan dess. Nu väntar vi med spänning för att se hur den trivs hos oss och att kunna jämföra den med våra andra sorter.

I övrigt låg det mesta i trädgården och på åkern fruset och vilande. Gräsmattan, löven och stråna var alldeles krispiga att gå på. Träden, stenarna och vissa växter glittrade med sin frost i solen. Så fort hösten är förbi och solen tittar fram börjar jag längta efter våren på allvar. Jag ser alltid fram emot att kunna vara ute en solig dag trots kylan och även om jag knappt kan göra något särskilt ändå bara gå runt och titta. Det finns alltid växter som rör på sig lite mellan köldknäpparna och jag är deras trogna följeslagare.

Nu ser vi fram emot att göra en del vintersådder. Vitlöksbädden och lökbädden är täckta med löv, men flera av de andra bäddarna kommer att kunna vintersås en del. Förra året startade jag med vintersallat, dill, spenat, pak choi och sommarmorot. Det lyckades bra och därför prioriteras de i år också.

Vitlöksbädden täckt med löv. Solen står lågt redan kl 15

Första eldningen

Nu var det äntligen dags att elda! Den här veckan har temperaturen varit nere på 16 minusgrader och då verkar det bättre att värma upp torpet med eldning än element. Och dessutom har vi längtat efter känslan. Men vi har känt oss som två stadsråttor när det gäller att elda i vedspisen och öppna spisen.

Vi vet bara TYP hur man gör, men det räcker inte när det gäller eld. Ved fanns det en del av, dock. Den ena brorsan i syskontrion som jag köpte Askelid av hade sagt att vi fick höra av oss om det var något vi var osäkra på när det gällde stället. Det är ju så mycket som är nytt för oss så det var uppskattat. Vi fick igång brasan i öppna spisen, men vid vedspisen i köket tog det stopp. Jag hittade flera spikar när jag slevade ut de stora högarna med aska och misstänkte att något var på tok. Men när vår utlovade expertis dök upp så visade han att det jag trott var askluckan var ett spjäll. En asklucka som den borde se ut finns inte. Det här är tydligen en lite ovanlig modell.

Vi var också ute en stund ock njöt av Askelids vinterskrud. Vad vi vet kommer snön att bara ligga i små högar nästa gång vi är där.

Från trädgården ner mot ladan och verkstaden

Inläggets översta bild visar vår öppna spis (med kassett i) i rummet. Rummet som i ‘ett rum och kök’. (Vi sover på övervåningen.)

Och så kom snön

Förra helgen mötte vi snön på vägen upp mot Jönköping. När vi kom hem hade det snöat i Växjö också, och vi vaknade till en vit måndag. Snön reflekterar så mycket ljus att rummen får en härlig allmänbelysning. Och det är så skönt att få slippa novemberlocket! Nu ligger det nästan tre decimeter ny, vit snö här.

Även om jag verkligen vill få ner mina sista vitlökar i jorden så vet jag att det är okej att det blir sent. Så länge jag kan få tag på jord som inte är stelfrusen så går det att plantera. Att ösa ut en rejäl mängd jord ovanpå bädden och trycka ner klyftorna i funkar bra. Jag har också en hortensia som skulle behöva komma ner i jorden, men frågan är om den inte skulle få en rejäl chock nu om jag gjorde det.

På väg ut till torpet igår fastnade vi med ena framhjulet i slänten ner från vägkanten. Jag väjde lite för mycket för mjölkbilen (men ändå inte, för vägarna är extremt smala). På vägen tillbaka, efter bara en stund, kunde mjölkbilen dra upp oss igen. Föraren hade bra utrustning med sig i bilen och hon hade gjort det där flera gånger tidigare.

Väl framme stod allt rätt till och torpet var extra gulligt med all snö runtomkring. På åkern syntes tydliga spår efter stora djur. Jag gissade på älgar då de varit och krafsat upp vår Bokashi i den ena bädden. Senare samma kväll läste jag att man hade sett lo nära Ramkvilla. Inte omöjligt att det även är den som traskat runt hos oss. Jag gick ju faktiskt inte ut på åkern för att se formen på spåren.

Jag hittade soldat Ask

Ask som i Askelid. Jag fick ju veta att namnet kom från någon som hette Ask i efternamn, och förmodligen var han en av soldaterna som bott här.

Precis bredvid nuvarande Askelid fanns tidigare ett äldre torp. I vår trappa hänger ett flygfoto från gissningsvis 1950-talet där båda torpen syns. Spår av grunden till det äldsta finns fortfarande kvar och jag vill gärna frilägga den.

Källan säger att han var son till en piga och en dräng. Längre bakåt i tiden finns inget just här. Vad jag har hört var det ganska vanligt att pojkar utan någon vidare framtid valde att skriva in sig som soldat. Det var trots allt ett uppehälle.

Men Ask var inte den första soldaten på Askelid. (Så undrar varför just hans namn även blev torpets?) Jag hittade, när jag googlade ‘Äskås soldattorp’ även Johan Månsson Dahlberg. I Soldatregistret står att han föddes år 1700 men kyrkoboken säger 1698. Han var dock inte bosatt på Askelid, utan nordväst om Lenhovda. Hur som helst kan han ha varit trossdräng när Karl XII sköts! Krigskommendering: Ryska kriget på Örlogsflottan 1720-1721. Kommenderad i Kalmar under Ryska kriget 1741-1743. Kan som Trossdräng ha varit med i Norge 1718 när Karl XII avlider.

Så, här sitter jag, nyligen exakt 300 år senare, och igår var det Karl XII:s dödsdag. Vilken konstig känsla att jag har någon sorts koppling till det.

Och så kom tjälen

För ett par dagar sedan upptäckte jag att våra bäddar och marken runtomkring var stelfrusen. Både gräsmattan och åkern var alldeles stum att gå på. Och jag som inte har fått ner vitlöksgäng nummer två!

Jag hoppas på en solig dag med arbetsväder så att jag kan skopa upp lite mer brunnen hästgödsel på vitlöksbädden och få ner dem. Det hade såklart varit väldigt bra att kunna fördela resten av jorden på ännu ett par bäddar, men det kanske får vänta till våren. Egentligen är det ju ingen brådska. Det är bara det att jag vill vara säker på att ha plats för vintersådder också.

Bädden till höger i bild har klara spår av älg som har krafsat fram lite Bokashi och kalasat på. Det är just den bädden som vitlöken skulle sättas i, därav prepping med sådant som växter gillar. Men även djur, tydligen.

Hästskit och anläggning

Ju fler grödor vi bestämt oss för att odla under vårt första år, desto fler odlingsplatser och bäddar inser jag att vi måste ha. Det är egentligen bara att jobba vidare!

Högen med 13 ton anläggningsjord skopades ut till tre bäddar, och resten av högen blev tre till. Dessa tre är fortfarande ganska höga, och då de ska bli potatisland kan jorden skyfflas ut till ännu fler platser – platser som behövs.

Hittills har tre (på ett ställe två) bäddar tillsammans fått bilda ett kvarter. Detta för att ha något att utgå ifrån i en kommande växtföljd. Dessa kommer vart och ett även att växa – men inte öka i antal kvarter – i takt med att odlingarna expanderas under flera år framöver. Bland skisserna har jag tänkt om flera gånger men har nu en bra plan. Då vi vill ha plats för annat än just odlingsbäddar på vår åker behöver vi ta en bit i taget.

Tursamt nog bor vi ”granne” med en hästgård. Och som det funkar på landet, har vi fått bevisat för oss, finns folk som hjälper folk. I vårt fall en vänlig man som hämtar brunnen hästskit med traktorn och lassar över det på vår åker. Då den var riktigt brunnen kommer vi kunna använda den att odla i direkt. Alltså: ingen mer anläggningsjord kommer behövas. Gratis är gott, och goda grannar är bra att ha.

Inläggets bild visar när Roy, en av våra fina grannar, lassar ett par skopor hästskit till oss.

De försvunna döttrarna, del 2

I Riksarkivets folkräkningar försvann skomakarfamiljens fyra döttrar – först två, sedan de andra två. Vad hände? Var de döda, bortförda eller hade de gift sig och flyttat? Jag letade mer i Riksarkivet och hoppades att jag skulle hitta dem på annan ort. Inga spår efter dem. Jag kunde inte släppa dem och en ny tanke började formuleras. Men jag trodde inte riktigt på den. Ända tills…

Den ena av döttrarna hade ett ganska ovanligt namn: Hulda Elise. Mycket riktigt gav det en träff när jag googlade. Och vilken guldgruva! Hon och systrarna visade sig finnas i ett släktträd hos ett amerikansk par med svenska anor. De hade verkligen gjort ett gediget arbete med att kartlägga så mycket de kunnat få fram. Jag hittade dem, alla fyra döttrarna. En av dem hade dött som litet barn, men de andra tre hade emigrerat och sedan stannat kvar i Amerika. Med tanke på vilken tid det var så är det inte så förvånande, men visst var det häftigt att hitta dem på det sättet.

Gustav Viktor Hultman hade alltså blivit änkling och sedan gift om sig. Då den första folkräkningen som fanns hos Riksarkivet för denna socken var år 1880 hade detta inte framkommit. År 1879 gifte han om sig med Stina och därefter fick de två barn. Men hans första fru Johanna hade jag missat om jag inte hittar familjen Griffees släktträd.

Jag har försökt nå familjen Griffee via mail, Facebook och Instagram, utan resultat. Vi skulle kunna komplettera varandras uppgifter och de kunde få se bilder på anfädernas Askelid. Hoppas att vi kommer i kontakt med varandra någon gång framöver.

Inläggets bild visar en del av släkttavlan för Gustaf Victor Hultman, hans första fru Johanna och deras barn.

De försvunna döttrarna, del 1. Eller Riksarkivet, del 1

Som nörd när det gäller lokalhistoria visste jag från början att jag skulle ha ett stort och lustfyllt jobb med att söka efter tidigare ägare, huset och gårdens förändringar, berättelser etc. Det fick en ordentlig start när jag första gången googlade Askelid.

Förutom annonser kom en text upp som berättade om skomakarmästaren som med sin familj flyttat in i torpet år 1866. Men mitt nyinköpta torp var ju byggt 1909?

Ja, det blev direkt något att klura på. Men ganska snart fick jag reda på två saker. För det första hade det stått ett äldre torp precis norr om vårt. För det andra bytte Sverige taxeringssystem år 1909, vilket innebär att massor av hus/torp är registrerade med just år 1909 som byggår. Vilket är som det egentligen rör sig om när det gäller det nuvarande Askelid är svårt att veta men något jag gräver vidare i.

Men det kom snart upp flera gåtor som lockade mig. Något som redan vid första mötet med Askelid slog mig var att det inte finns några askar på platsen. En backe/kulle/krön (=lid) är tydligt, men inga askar. När jag vid överlämningen frågade en av säljarna berättade han att det hade bott någon i torpet som hette just Ask.

Så var skulle jag börja? Vid min googling gavs inte mycket att gå på. Egentligen var det, förutom annonser, just bara texten som nämner skomakarn som fanns att läsa. Och den var kort. Men i vilket fall gav den mig ett par namn. Abraham Hultman hette skomakarmästaren vars son Gustav Viktor, också skomakare, flyttade med sin familj till torpet Askelid år 1866. Efter detta fynd väntade många timmar på Riksarkivets webbsidor. Jag kunde lätt och snabbt hitta skomakarna Hultman och deras familjemedlemmar i folkräkningarna. Men snart kom nästa frågetecken. Gustav Viktor och hans fru Stina hade 4 döttrar och en son. I folkräkningen 1880 fanns döttrarna med, och 1890 hade familjen utökats med en lillebror. Samtidigt saknades tre av döttrarna och år 1900 var det bara föräldrarna och sonen kvar. Vad hände med döttrarna?

Lökplantering på hösten

Nu är lökarna satta – både potatislök och schalottenlök. Tydligen går båda varianterna att sätta på hösten. Förra året klarade min potatislök sig bra över vintern med lite gräs som täckmaterial och jag räknar med att den gör det i år också.

Schalottenlöken Longor är en sort som klyftar sig och den passar därför bra att sättas nu. (Schalottenlöken Zebrune, bland andra, är en sort som inte klyftar sig och behöver därför odlas från frö.)

Potatislöken gav inte någon avkastning att skryta med det här året. Sniglarna åt upp all blast och löken stannade i växten. Nästan alla var små som krusbär och därför gick allt till nytt utsäde i år. När jag i oktober tittade i pallkragen där de vuxit hade jag missat att ta upp några. Två kluster hade satt ny blast, men lökarna var såklart lika små. Vi åt inga alls, men hade istället gott om utsäde. Jag glömde räkna dem men gissar att vi satte c:a 50 lökar.

Vid ett besök på gårdsbutiken Ravelsmarks gård i Gränna började jag prata om schalottenlök med en av ägarna. De sålde en sort som jag misstänkte var Longor och så var fallet. Då jag läst att denna sort var slut hos alla försäljare jag kunde hitta blev jag glad och frågade om han trodde jag kunde använda den som utsäde. Han hade trots allt koll på både inköp och odlingen i en obruten kedja. Han trodde inte det skulle vara några problem och jag köpte ett gäng. Det är första gången jag odlar schalottenlök och det är spännande.

Schalottenlöken *Longor* samt ett gäng potatislök, redo att sättas ner

Jag har hört flera teorier om huruvida små lökar ger små lökar i avkastning eller inte. Teorierna har bestått i att lökens DNA ju ser likadant ut, men att en större lök har mer kraft att producera. Jag antar att min odling i år får utgöra ett experiment i den frågan och jag får mitt svar under sommaren 2022. Samma teorier och diskussion har gällt vitlök men hittills har jag bara odlat vitlök från bulbiller och måste därför experimentera även där.

Potatislök är fortfarande svår att få tag på och jag köpte min via Tradera av en annan odlare. Angående DNA har det för forskare varit svårt att skilja på potatislök och schalottenlök. Detta trots att de ju visuellt tydligt skiljer sig från varandra. Det som fångar mig mest är att dessa sorter gör att man blir självförsörjande på utsäde. Dessutom passar det en latmask som mig att bara behöva sätta ner en lök i jorden och låta den sköta sig själv i stället för att dalta med en frösådd. Det är väl egentligen ett mer hållbart system än att köpa färdig sättlök, eller?