Helt avgörande när man odlar på distans. Men det borde vara helt avgörande när vi pratar om hållbarhet också. Fördelarna med täckodling är så många och så viktiga. Dags för en sammanfattning!
Många tycker att täckodling är fult om man jämför med en ren mörkbrun jord, eller ännu hellre med en ren täckbark. Jag förstår hur man tänker. Men om man nu inte kan se fördelarna utan måste se det rent visuellt så kan man alltid trösta sig med att täckmaterialet ganska snart får en enhetlig färgton. Hur som helst: vi har inte råd med att tycka att det är fult! En extremt kort presentation av argument kan listas i uppmaningar, såhär:
- Mata jorden så att den kan mata grönsakerna
- Minska vattningen
- Minska ogräsrensningen
- Slipp ordna med annan gödning
- Häng på kretsloppet
- Gynna mikrolivet
Den som blivit övertygad kan sluta läsa nu. Men varför sluta nu när vi har det så trevligt?
Jag började odla på riktigt 2018, självaste torkans år. Jag köpte min odlingslott i maj och hade egentligen inte så mycket på gång i de få pallkragarna just det året. Men det som jag satte ner började jag direkt använda täckodling på – en metod jag nyss hört talas om. Det gick ut på att täcka den bara jorden, helt enkelt, och förklarades med hjälp av ett självklart påstående: i naturen finns ingen bar jord. Även om jag bara hade en odlingslott så fattade jag grejen med att inte gå fram och tillbaka till komposten med rensade växtdelar. Det blir ju bra jord direkt! Dessutom ska maskar, andra nedbrytare och mikroliv, inte heller vändas upp från sin plats och hamna uppe på ytan. Den gamla metoden höstgrävning är alltså egentligen en riktigt dålig idé.
Snabbt märkte jag hur täckmaterialet torkade ihop och jorden blev synlig igen. Det var nog inte bara p.g.a. det årets torka, utan även för att jag inte riktigt förstått hur tjockt lager jag skulle lägga på. Minst en decimeter rekommenderas, och jag förstår varför. Om jag dessutom kunde lägga det färskaste närmast jorden och det lite torrare upptill så fick maskarna snabbt upp intresset. Detta plus Bokashi förvandlade min tunga lerjord till riktigt fin jord tills att det hade blivit vår igen. Mer om Bokashi i tidigare inlägg här. Det var bara hälften av mina odlingsytor som jag kunde förse med täckmaterial, det räckte helt enkelt inte till alla. Men skillnaden var ju enorm! Trots att vi på mitt lottområde har vatten från Dunkehallaån behövde vi begränsa oss. Dels för att helt enkelt bete oss rimligt, men dels för att det blev tydligt med det låga trycket i kranarna. Alltså var det bara att prioritera.
Googlar man täckodling får man upp en rad blogginlägg samt videoklipp av Sara Bäckmo, och det var just hon som lärde mig om detta. Hon påpekade vikten av att hålla jorden ordentligt täckt, under hela året, och att i princip allt växtmaterial kunde användas. Jag blev imponerad när jag såg de stora odlingsytorna hon hade och hur hon lyckades så bra med täckodlingen där, alltifrån hur hon har anlagt nya bäddar utan att gräva till hur frodigt det ser ut. Eftersom jag inte kan välja en av hennes artiklar om täckodling så länkar jag till hela samlingen här!
Börje Remstam är en av de som inspirerade Sara Bäckmo till täckodling. Han slutade gräva i sin trädgård samma år som jag föddes. Han i sin tur har inspirerats av odlaren Ruth Stout, vilket visar att det är en bra grej att vi delar med oss av våra kunskaper och erfarenheter. Läs mer om Börjes odling här. Men det finns fler odlare som hyllar täckodling. Här kommer exempel på sådana:
- Johannes Wätterbäck/Farbror Grön om täckodlingens fördelar
- Bella Linde om att odla utan spade
- Nils Åkerstedt och Lotta Flodén om att täckodla året runt
Vi hade aldrig kunnat ha en distansodling utan att täckodla. Visst, under sommarhalvåret är vi på Askelid ofta, men även en arbetsvecka utan vattning kan vara förödande för plantor. Två metoder har varit avgörande: dels att se till att jorden innehåller halvt nedbrutet material som bevarar fukten, och dels att hålla jorden ordentligt täckt. Täckodlingen, tillsammans med Bokashi, gjorde att vi kunde välja att köpa anläggningsjord till våra bäddar, i stället för det mycket dyrare alternativet matjord. Vi jordförbättrar ju själva.
Gräsklipp är oftast det bästa täckmaterialet. Det innehåller massor av kväve och tas omhand av maskar ganska snabbt. Dessutom är det ofta enkelt att få tag på. (Nåja, kanske inte i den mängd man önskar, men ändå.) Men så fort något är skördat i odlingarna kan det överblivna (blast, blad, stjälkar etc.) återgå till att bli jord genom att läggas som täcke. (Det är i det här läget många tycker att det är fult, men det argumentet håller inte längre, eller hur?) I mina odlingar används massor av löv. Det som räfsas ihop, även om en del får ligga kvar på marken, läggs i säckar eller direkt på odlingsplatser. Det har varit ett toppenmaterial att odla potatis i, tillsammans med gammalt gräs och annat rens. Mer om potatis i täckodling i tidigare inlägg här.
Att plantera i täckodlad bädd är enkelt: man bara gör en grop i materialet, lägger i en odlarnäve jord, och sätter ner plantan. Viktigt är att plantan har jordkontakt och att det blir så få luftfickor som möjligt. Snart kommer plantan etablera sig och trivas fint. Det är alltid smartast att täcka bädden först – och så och plantera sen. Att så i en täckodlad bädd kan vara lite knepigare, men blir enklast om man gör en liten ränna i täckmaterialet som man fyller med jord, och sår sina fröer i. Allteftersom de nya plantorna växer upp kan man lägga mer täckmaterial nära dem.
Stefan Sundström, ur hans bok Stefans lilla gröna
“En viktig sak, speciellt om jorden är så där lerig som hemma hos mej, är att den inte får torka ut. Då blir den svår för människor och maskar att jobba med. Dessutom läcker den ut kväve och det vill man ju inte att den ska försvinna ut i luft och vatten utan man vill förvandla kvävet till mat. Ett väldigt arbets- och vattenbesparande knep är att täckodla, alltså att man HELA tiden täcker jorden med organiskt material, att man aldrig låter den ligga bar.
Man kan i princip ta va man kommer över, gräsklipp är fantastiskt, själv brukar jag snika till mig gammalt ensilage av nån foderodlande hästägare. Då får man massiva bitar halm som långsamt får brytas ner av mikroorganismer ovanpå jorden, sen drar maskarna ner det i sina gångar. Det blir kan man säga en kompost av hela trädgårdslandet.”
Jag kan inte komma på några vettiga argument för att inte täckodla, såvida det inte rör sig om att det saknas material eller kroppsliga funktioner. Det är inte rakt av en latmansmetod, även om det kräver mindre grävande, men det är en smart metod. Kör!
Inläggets översta bild visar mina täckodlingar i augusti. Nedbrytningen av materialet gick fort och vi fyllde på ett par gånger i veckan för att det skulle göra nytta. Men materialet höll kvar fukten i jorden och vi behövde inte oroa oss över att inte vattna vår distansodling tillräckligt ofta.
Askelids odlingar 